Det är inte alla som landar i beslutet att adoption är det rätta.
Hade vi varit yngre hade vi kanske valt att fortsätta med IVF eller äggdonation, vem vet.
Helt klart är att det är en prövning, oavsett beslut.
För oss har processen långsamt fått växa fram och vi var inte helt i fas. Jag var den som kom till insikt om att adoption kändes rätt först och för min man har det tagit längre tid.
När vi väl stod enade kring vår nya framtidsvision inleddes processen med ett obligatoriskt informationsmöte hos stadsdelsförvaltningen. Det finns många olika socialsekreterare/utredare och ibland finns det möjlighet att byta.
Gör det om personkemin inte stämmer!!
Vi hade turen att få en annan utredare än den vi mötte på första mötet. Hade vi inte fått det är det inte säkert att vi orkat ta oss igenom hela utredningen.
Som blivande adoptivförälder måste man genomgå en föräldrautbildning som belyser de särskilda utmaningar man står inför då man tar emot ett adoptivbarn. Sju kvällar spenderade vi tillsammans med andra barnalängtande par i en lokal på söder i Stockholm medan julshopping pågick i kvarteren runt omkring. Vi vände ut-och-in på olika känslor, argument och oss själva men vi knöt också band till andra i liknande situation.
Efter godkänd utbildning var det dags att möta vår utredare för bedömning. Det var svårt att bli så granskad in i minsta detalj, även om jag kan förstå vikten av det. Det finns så många människor som är olämpliga som föräldrar och kan "skaffa" barn hur som helst, var är rättvisan i det?
Under nästan tre månader bjöd vi in vår utredare i våra innersta själsliga och fysiska rum, vi analyserades, ifrågasattes, uppmuntrades, samlade underlag, dokument och referenser.
Den 28/6, efter nästan ett helt år totalt, blev vi godkända.
Nu kan processen börja på allvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.