Att vara ofrivilligt barnlös kan ha klara orsaker men ibland vet man inte vad det beror på, det vill sig inte helt enkelt.
Ibland är det åldern som spökar, kanske en tidigare sjukdom eller infektion, ägg som krånglar eller spermier som slöar.
Oavsett är det så mycket mer än bara barnlösheten, sorgen och längtan efter ett barn som följer i kölvattnet.
Sorgen och frustrationen över att inte kunna ge sin make/maka ett barn, att inte kunna ge sina, kanske tjatande föräldrar ett barnbarn, sina syskonbarn kusiner osv.
Överallt matas man med reklam om att det finns hjälpmedel för ägglossning eller hur långt graviditeten fortskridit och det enda man känner är hur det knyter sig i magen och sorgen som äter sig allt djupare in i själen.
Varför just vi?
Varför kan alla andra utom vi?
Kompisarna får barn, andra får barnbarn och livet skiljer sig allt mer från våra vänners.
Vi har hund. Det funkar för oss men inte för omgivningen. Många är rädda för hundar, allergiska eller så hårar de för mycket.
Det finns alternativa vägar till att försöka få barn.
IVF, Äggdonation, Spermadonation och Adoption.
Gemensamt för alla är att man bjuder in hela världen att titta rakt in i sängkammaren.
Ingenting är längre heligt. Läkare efter läkare ska stoppa in ultraljudsstavar och gräva runt, prover på det mesta ska tas och varje möte med en läkare, vän, kollega, bekant innehåller frågan; "när ska ni skaffa barn?".
Barn är inget man "skaffar", barn är en oerhört värdefull gåva...om man har tur....och en sjuhelsikes jäkla uthållighet, tålamod och kärlek.
Min man, L, och jag är ofrivilligt barnlösa. Vi har provat ett otal IVF behandlingar, tagit oss igenom missfall, uppnått den ålder då IVF inte längre är möjligt och befinner oss just nu i en kämpig adoptionsprocess.
Välkommen att följa oss på vår resa mot vårt efterlängtade barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.