Manlig barnlängtan

Denna text är skriven av en gästbloggare som vill dela med sig av sina känslor och tankar om barnlängtan:

Jag ska försöka skriva lite om ofrivillig barnlöshet ur ett manligt perspektiv. När förfrågan dök upp i Facebookgruppen Barnlängtan verkade det självklart och jag tackade ja omgående. Men när det väl sjönk in kom det fram att det inte alls var så självklart. Min fru är helt på det klara med att jag skriver, och hon är okej med det, men jag vill ändå vara försiktig å hennes vägnar.

Jag fyller fyrtio på midsommardagen och har känt mig redo att bli pappa sedan jag var 26-27 någonting sånt där. Min barnlängtan är lite som att åka berg-och-dalbana; det går upp och det går ner. Det kan gå långa perioder utan att jag känner något, men så ibland hugger det till något så överjävligt. Det gjorde det just nu, och det var nog den sparken jag behövde för att komma igång och skriva. 

Min fru och jag är de enda i vår ganska stora umgängeskrets som inte har eller ska ha barn. Den meningen är plågsam att skriva. Länge var det ett par till som inte hade, men så en dag så skedde deras mirakel och de ska ha till hösten.
Missförstå mig inte, jag är överlycklig för deras skull precis som jag är för alla kvinnor som tar ett test och med glädje ser att det är positivt och berättar det för sin partner som också blir lycklig över det.
Men innerst inne så är det som om det sitter en liten liten flisa i själen och varje sådant besked knäpper till på den så att man påminns om att den där lilla saken sitter där och gör ont. Ont som tusan. Tårarna stiger i ögonen, precis som de gör när jag skriver det här. De rullar ner över kinderna och försvinner i skägget. Det här är inte något som vi män pratar med varandra om överhuvud taget. Varför vet jag inte riktigt men jag antar att det är den där dumma gamla manlighetstraditionen med att en riktig man uthärdar lidande. Det har män i min släkt gjort i generationer, och tro inte att det inte har färgat av sig på mig! Varför tror någon att jag är fyrtio och precis har kunnat börjat skriva om det här? Det tar tid att ändra normer, och normen är att när en man lider så lider han i tysthet. Punkt. Inget tjafs, inget känslopjunk och absolut ingen gråt! Vilken torped rätt i självkänslan. 

Men så är det nog inte riktigt. Jag tror att för varje gång en kille kan öppna upp sig för en annan kille, och särskilt en i samma situation, prata om hur man känner sig, gråta tillsammans, krama om varandra och ge stöttning så blir världen en lite bättre plats att leva i. Det hjälper såklart inte mot barnlöshet eller barnlängtan, men det blir lättare att bära smärtan. Jag har länge känt att jag exploderar om jag inte får prata med någon. Jag har bara kvinnliga arbetskamrater och på jobbet vet alla om vår situation och har tokhållit på mig varje gång det varit dags för ett nytt IVF-försök. Vissa av dem har också gråtit med mig varje gång det har misslyckats. Det har hjälpt, jag har upplevt stöd. Men de är alla mammor och om de någonsin varit ofrivilligt barnlösa så vet jag inte om de kommer ihåg hur det känns. 

Vad vill jag egentligen med detta då? Ja, inte ha en massa mail eller telefonsamtal. Jag fiskar inte efter sådant. Det jag vill är att vi karlar kryper ur vårt känsloskal som har klätts på oss sedan vi var små och börjar prata med varandra om hur vi känner. Och att vi inte är rädda att fråga om hur andra män mår om vi märker att något är fel, jag tror det gör så mycket. Vi ska självklart prata med våra partners också, stötta och finnas till hands när mensen åter har kommit, torka tårarna och göra det där lilla extra för varandra i vardagen. Men vi måste börja prata, och vi måste börja fort. Om inte annat så för vår egen skull.

Skrivet av Nicklas Foresti