"Jag kände mig totalt värdelös som kvinna"

Artikel från bblat.se med Barnlängtan Stokholms Kajsa:

Det började med ett samtal på internet, och utvecklades till en blixtförälskelse. Efter tre månader flyttade de ihop. Kajsa, 23 år då, slutade med preventivmedel. Hon och Eddie förberedde sig på att bli föräldrar. 

Foto Annika Persson

Precis där och då börjar berättelsen om Kajsa och Eddie, en berättelse om ofrivillig barnlöshet och hur naturen själv kan sätta hinder i vägen för två människors allra högsta önskan. 

– Ofrivillig barnlöshet är ett ämne som är så tabu att prata om, säger Kajsa.
Vi sitter i skuggan på bänken vid Nyckelbergsparken, jag och Kajsa, och har just sett maken Eddie och lilla Ophelia gå iväg hand i hand mot vattnet och fåglarna.
Det är kallt i skuggan, Kajsa håller armarna runt kroppen och huttrar till. Hon fortsätter berätta om den tiden.
– Jag började bli ledsen varje gång mensen kom, jag lade sån press på mig själv.
Dagarna blev till veckor som blev till månader och år. Ingenting hände, inget barn blev till. De började förstå att någonting var fel.
De sökte läkare där det bestämdes att en barnlöshetsutredning skulle göras. Kajsa och Eddie undersöktes, ultraljud togs, blodprover lämnades, spermiekvalitén kollades upp.
Allt såg bra ut.
Slutligen fick Kajsa göra en äggledarspolning där man kontrollerar att passagerna är fria.
– Det görs av en annan läkare och var en väldigt smärtsam upplevelse. Jag såg på läkaren att någonting var fel, men han fick ingenting säga. Han gjorde bara en medlidsam grimas och sade att min läkare skulle kontakta mig senare.
Efter två veckor kom samtalet. Kajsa var då butikschef och ensam på arbetsplatsen. Under det korta samtalet fick Kajsa veta att det var totalt stopp i hennes båda äggledare, så kallad säcktuba, och det enda sättet att få barn för henne och Eddie var en provrörsbefruktning.
– Ett sådant livsavgörande besked fick jag ta emot på telefon, säger Kajsa. Jag gick hem från jobbet, ringde till Eddie och bad honom komma hem, och satte mig på köksgolvet och grät.
Kajsa i sin förtvivlan över att inte vara, som hon säger, en hel kvinna, talade om för Eddie att han fick lämna henne.
Nu hade han en legitim anledning. Han förtjänade att få bli pappa. Hon i sin tur kände sig totalt värdelös som kvinna.
– Vet du vad Eddie gjorde?, säger Kajsa och sträcker fram vänsterhanden och visar ringen. Jo, han friade två veckor efter.
De blev ställda i kö för provrörsbefruktning och en tid efter blev de kallade till ett planeringssamtal i Uppsala. Kajsa fick veta att hon vägde för lite.
– Vi är en sådan släkt, alla är pinnar och saknar höfter och bröst.
Näringslösning gjorde susen. Några kilo tyngre fick Kajsa börja med en nässpray med hormoner som gjorde att hon hamnade i ett konstgjort klimakterium.
Därefter gavs det sprutor med andra hormoner som skjutsade på ägglossningen.
– Vi var beredda på att det skulle bli en tuff resa fysiskt, men inte att det skulle ta så mycket psykiskt. Varje spruta var som att få en käftsmäll som sa att jag inte duger som kvinna. Jag kände mig som ett skadeskjutet djur.

Tio ägg togs ur Kajsa, fyra valdes ut och befruktades med Eddies spermier i ett litet provrör. En insättning gjordes i februari 2011. De tre andra befruktade äggen frystes ner.
Ny väntan och längtan, och ny besvikelse när graviditetstestet var negativt.
Nytt befruktat ägg sattes in, blödningar uppstod, Kajsa och Eddie sjukskrev sig och sörjde tillsammans, midsommarafton kom och gick.
Men trots blödningarna visade det sig att Kajsa var gravid. Graviditeten blev en nio månader lång oro från hennes sida för att någonting mer skulle gå fel.
– Tar andra två, tre ultraljud tog vi säkert tio. De lyckades stoppa förlossningen två gånger när barnet var på väg att födas alldeles för tidigt och ändå kom hon fem dagar för sent – på självaste skottdagen.
Kajsa ler stort. Ophelia betyder allt för dem, är värd varenda spruta, alla hormoner, krämpor och kämpor i världen, säger hon.
De vill ha fler barn, men den senaste graviditeten med ett av de återstående äggen slutade i ett utomkvedshavandeskap och båda äggledarna togs bort.

Ett befruktat ägg återstår och hoppet lever.

ANNIKA PERSSONannika.persson@bblat.se