KÄRLEK: Man vet inte hur stark man är förrän styrka är det enda alternativet
En människa får aldrig mer än vad hon orkar bära.
Fina ord. Tillsammans med en kram kan de skänka tröst till den som kämpar.
Men inga ord i världen kan komma i närheten av att lindra den kamp som ni nu ska få ta del av.
Inga ord kan göra smärtan och rädslan rättvisa.
Vi börjar med en önskan. Sofias och Pers önskan att bli en familj.
FOTO: SOLVEIG VOYCE
När Tim såg dagens ljus visste glädjen inga gränser. Sofia Weghammar och Per-Erik Andersson hade försökt få barn länge och slutligen satte de sitt hopp till provrörsbefruktning.
Tim var ett välkommet mirakel.
– De första nio månaderna med Tim var jag så otroligt lycklig, berättar Sofia.
Tim var ett kolikbarn och hade ofta ont i magen. Men han var pigg, ”rund och hullig”, och växte så det knakade.
Vid en rutinkontroll vid barnavårdscentralen förändrades allt. Från en dag till en annan krossades de nyblivna föräldrarnas värld.
Tim var runt tio månader gammal och hade sju tumörer på sina njurar.
Han hade det som heter Wilms tumör, en cancerform som drabbar 1 på 10 000 barn varje år. Runt 10-15 barn i Sverige insjuknar årligen i cancersjukdomen. Och då talar vi om Wilms tumör på ena njuren. Tims tumörer fanns på båda.
– Vi fattade ingenting då, menar Sofia. Det var när vi kollade i journalen som läkaren lämnat vid foten av sjukhussängen och läste anteckningar om tumörer som vi förstod... Sedan gick allt jättefort.
Tims kamp
Livet som småbarnsföräldrar kastades om. Barnkammare byttes mot sjukhus.
Sofia och Per fick inte klä Tim i resårbyxor då läkarna var rädda att kanten skulle klämma på tumörerna. En biopsi togs och skickades till Holland. Läkarna var pessimistiska, det fanns inga direkta fall i Sverige att jämföra med.
Sofia och Per var förkrossade.
– Jag tänkte ofta ”är det här hans sista miljö?”, ”kommer han att få uppleva en julafton?”, berättar Sofia om den första tiden där ovissheten var ständig.
Familjen levde på sjukhuset. Cytostatika, dialys och operationer ersatte vyssjande, föräldraträffar och god natt-sagor.
– Jag vet att jag var hysterisk över att han skulle få narkos när vi var i Karlstad första gången. Jag tänkte ”hur ska han klara det, han är ju så liten?” Sedan tänkte jag samma sak med cytostatikan, med operationer. Hela tiden flyttades gränsen.
Tim kämpade. Trots smärtor klagade han inte, han gick med på allt.
Organdonation
Så kom beskedet. Båda njurarna måste tas bort.
Den ena njuren hade tagits bort redan tidigare. I 2,5 år behandlades Tim i en dialysmaskin. När behandlingen avslutades började man utreda om Sofia eller Per kunde fungera som organdonatorer.
När Tim var 3,5 år hade en lång vår gått. Tim hade hunnit bli storebror till Melvin.
Den där dagen i maj låg han sövd på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. På Sahlgrenska sjukhuset låg Per nedsövd samtidigt. Pers njure kördes i taxi till Tim och direkt när Pers njure satts in i Tims kropp satte organet igång att arbeta.
Under tiden att transplantationsutredningen gjordes mådde Sofia dåligt. Hon sökte vård på vårdcentralen i Säffle och trodde att det var ett dåligt skämt när hon fick höra att hon var gravid. Melvin kom också med hjälp av provrörsbefruktning, så Sofia och Per tvivlade på om de förstått beskedet rätt.
– Men Frida kom som en sol till oss, ler Sofia.
Till Thailand
Efter år av sjukhusvistelser, behandlingar och rehabilitering bestämde sig föräldrarna för att få vara en familj igen. De bokade en resa till Thailand och förberedde semestern in i minsta detalj. Läkarintyg, mediciner... Allt var med till jättehotellet där familjen skulle tillbringa de kommande två veckorna.
Den andra dagen drunknade Melvin.
Per skulle lämna saker inne i hotellrummet och trodde att Melvin följt med Sofia till vattengymnastiken som skulle börja en bit längre bort i poolområdet. Sofia hoppade i poolen och simmade bort. Melvin hoppade efter och sjönk till bassängens botten.
Hans kropp kämpade länge innan den tvingades ge upp. Melvin flöt på ytan när katastrofen upptäcktes.
Per kom ut från rummet när han såg en kvinna stå och hålla i ett barn vid poolkanten. Sofia undrade vad alla tittade mot när de badande vände sig om och riktade blickarna mot området där hon nyss varit.
– Vissa saker har etsat sig fast hos mig otroligt starkt, berättar Per. Jag minns hur jag tappade allt, jag skakade när jag insåg att det var Melvin.
– Du vet när man har en mardröm och inte kan ta sig någonstans? Där var jag. Jag försökte med all min kraft ta mig till Melvin men benen var som styltor, säger Sofia.
Hjärtat stannade
På en solstol i närheten låg en norsk semesterfirande läkare. Tillsammans med en poolskötare började hon en hård kamp med att få Melvin tillbaka till livet.
En hostning. En spark med foten.
Efter många och långa upplivningsförsök kom Melvin tillbaka. I ambulansen på väg till sjukhuset stannade hjärtat många gånger om.
I ambulansen fanns Sofia och den norska läkaren,
– Hon var bara där. Hon bara kom från ingenstans...
Kämpen Melvin
Ambulansen tog dem till ett inhemskt sjukhus och därifrån åkte de vidare till ytterligare ett sjukhus.
Släktdraget var påtagligt. Melvin vägrade ge upp och visade en mirakulös styrka.
Efter att familjen kommit hem var konsekvenserna av olyckan påtagliga. Melvin kunde inte dricka vatten utan att drabbas av panik, hade oerhört svårt att vara nära bassänger. Idag ser det annorlunda ut. Även om Melvin fått skador av olyckan vägrade familjen låta vattenfobi bli ett faktum. Tim tävlingssimmar, Melvin har inga problem med vatten.
Efter många år hemma återvände Per till sitt arbete på Volvo bussar. I oktober 2012 fyllde han år. Det var en vanlig arbetsdag till en början. Sedan kom beskedet om varsel och nedläggning av fabriken.
”Inget alternativ”
När den här intervjun gjordes kalasades det på fruktsallad som barnen gjort. Karaktärerna i Shrek diskuterades och en sprallig Tim hann både åka till och komma hem från simträningen.
En familj som burit så mycket samlades för att berätta sin historia. Om det absurda i att upptäcka att livet rullar på utanför mardrömmen medan familjens liv pausats. Om vikten av att aktivt ta ställning till organdonation. Om det obeskrivliga modet och respekten till varandra som Tim, Melvin och Frida visar varje dag.
Medan andra längtar efter förändring och spänning söker Sofia och Per en lugn vardag där familjen är i fokus. En vardag utan dramatik, ångest och oro.
Det är då de får ork.
– Vi har fått dra det som hänt växelvis, Per och jag, turats om att bära. Man måste orka. Man har inget annat alternativ. När Tim blev sjuk sa vi att ”den här skiten ska inte få ta över vår familj”. Vi vill våra barn det allra bästa och vill ha det så bra som det bara går. Vi lever för varandra här och nu.
Solveig Voyce
0533-464 41
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.