Skulle du?

Ännu en gång så drar debatten igång.
Det handlar om embryodonation och Aftonbladets artikel som ni kan läsa HÄR.
Jag förvånas ofta över människor som ska ifrågasätta en längtan efter barn. Man ska helst acceptera att någon väljer att vara barnlös, kanske för att istället satsa på karriär eller för att man helt enkelt inte vill ha barn men när det gäller valet att kämpa för att få sin familj så ska man behöva debattera för sin sak.

Det må vara svårt att sätta sig in i hur det känns.
Alla som aldrig har varit i den där svackan där man känner att det inte kommer att fungera kommer nog aldrig kunna förstå.
Ni vet hur det är när man ser på film. Tjejen som testar för att se om hon har ägglossning och snabbt ringer sin man som får åka från jobbet för att "nu ska det fan göras barn". Självklart så är det massor med roliga scener där bebisskapandet är i full gång. Man tar ett graviditetstest tillsammans, gråter av lycka och sedan har man sin familj.
Det talas sällan om hur det är när den där mysiga bebisverkstaden byts ut mot ångest. Efter månader och år av fruktlösa försök så är det inte så kul längre. Oavsett om man har lusten eller inte så fortsätter man försöka. Istället för att testa tillsammans och känna pirret i magen över att kanske få se ett plus på stickan så smyger man undan i sin ensamhet för att kunna ställa in sig på ännu ett negativt resultat. Misslyckandet blir snart ett faktum och inte nog med att man går sönder själv på insidan så måste man meddela sin partner och se besvikelsen som även krossar hans hjärta.

Vill man neka människor att få kämpa för att nå sina mål?
Är det så fel att ha möjlighet att skänka någon annan den största gåvan av alla genom att få donera sina embryon?
Igår så frågade jag faktiskt min sambo om han någonsin funderat på embryodonation och hur han ställer sig till att donera bort eventuella embryon i framtiden.
Jag var nästan lite orolig över vad jag skulle få för svar men han svarade: "Kan man hjälpa någon annan som är i den situationen som vi är i nu så skulle jag göra det utan tvekan".
Vi är inte där ännu, att vi är i behov av en embryodonation, men man vet inte vad framtiden har att bjuda på. Man borde ha rätten att som par besluta vad som ska hände med överblivna embryon och jag vet inte vad regeringen kommer fatta för beslut kring detta. Det jag vet är att om vi kunde så skulle vi donera våra embryon för att kunna ge någon annan möjligheten att få sitt längtansbarn, utan tvekan.
Hur skulle du göra?