Igår på jobbet fick jag reda på att man hade diskuterat ofrivillig barnlöshet i fikarummet.
Det hade pratats om att det bara drabbar de som är äldre och att det är så bra nu för det finns ju så många alternativa metoder till att skaffa barn .
Jag önskar att jag hade suttit där just då för att kunna ta del av vad som sas och för att kunna dela med mig av den information som jag sitter på. Jag tycker att det är lite sorgligt när andra börjar diskutera barnlöshet för att oftast handlar det om människor som utan problem fick sina egna barn. De har ingen möjlighet att kunna sätta sig in i alla de känslor man går igenom och de ser inte att detta är ett problem som är mycket större än vad man tror.
För det första så är det inte bara kvinnor över 30 år som drabbas. Ofrivillig barnlöshet drabbar par i alla åldrar och visst kan åldern vara en bidragande faktor men ska man då inte ha rätt att få hjälp? Det finns många saker som kan ha påverkat att man väntade med att bilda familj.
Man kan öppet prata om olika behandlings metoder som finns för att hjälpa par att få barn och de som pratar vet oftast vilken metod de själva skulle välja. Man ser lätt den hjälp som finns att få men man glömmer bort den bakomliggande utredningen som är jobbig och påfrestande att gå igenom. Man glömmer även bort att det kanske inte är så lätt att få behandling, det handlar om vilka behandlingar vi har tillgång till, kötider och det är även en kostnadsfråga. Det betalas otroliga summor för att familjer ska få sitt längtansbarn.
Jag vill sträva mot att vi ska kunna prata öppet om den sjukdom som slagit så hårt mot oss och jag vill att samhället ska kunna öppna sina ögon men jag är rädd över just det som hände i mitt fikarum på min arbetsplats, man förminskade problemet.
Om jag vill sätta mig och prata med någon om ett ämne som jag inte alls är insatt i så brukar jag inte säga mer än det jag vet. Jag vill vara påläst innan jag ger mig in och argumenterar för min sak. Problemet med detta ämne är att man anser att man vet mycket för att man själv har ett barn men man missar ju att det är just det som är vår sorg, vi har inte haft den möjligheten att skaffa barn då vi själva ville det.
Det är ingen som väljer att bli ofrivilligt barnlös. Man väljer vilken behandling man vill gå igenom men det är ju något man gör för att man ska ta sig ur sjukdomen.
Jag förstår att inte alla vill vara öppna med sin kamp. Det handlar om att verkligen släppa in omvärlden i det allra privataste men jag är väldigt glad att vi har gjort just detta. Vi har funnit ett stort stöd och ibland så möter man oförstående människor men då kan jag dela med mig av mina erfarenheter och den fakta jag vet för att de bättre ska kunna förstå.
Nästa vecka ska jag ha samtal på mitt arbete. Jag tänkte berätta om att jag är 23 år och ofrivilligt barnlös och vad det innebär för mig. Jag tycker inte att det är okej att någon som inget vet ska förminska mitt problem och min sorg, det är inte okej!
//Camilla
Bra skrivet!!! Förstår PRECIS vad du menar. Folk ska tycka och tänka och veta saker hela tiden, och när det kommer till just ofrivillig barnlöshet så finns det inte en människa som kan sätta sig in i känslostormarna och paniken och hopplösheten om hon inte gått igenom det själv.
SvaraRaderaJag önskar precis som du att kunskapen spreds, utan att problemet förminskas. Att höra kommentarer som "Jag vet precis hur det är. Jag har en granne som gått igenom samma sak, så jag förstår hur det känns.." hör absolut till vanligheterna när ofrivillig barnlöshet diskuteras. Nej ni, där har ni faktiskt fel. Precis lika fel som när ni råder oss att slappna av och tänka på något annat eftersom barnet då, per automatik, kommer att levereras av storken 9 månader senare. Lika fel har ni också när ni menade säger att "det där med pengar löser sig alltid". Nej, så är det faktiskt inte för alla. När ofrivilligt barnlösa tvingas göra behandling efter behandling (som inte lyckas..) för ohyggliga summor så tar pengarna slutligen slut och det är inte säkert att möjligheten finns att ordna mer pengar. Hur mår det berörda paret då kan man fråga sig, när alternativen börjar ta slut.
Nej, att vara ofrivilligt barnlös är ingen lek- och för en del av oss kanske till och med den värsta tiden i våra liv.
Även jag är 23år och ofrivilligt barnlös. Jag har dålig äggkvalitet samt pcos, och sambon som är 24 (födda samma år) har väldigt få och gravt avvikande spermier.
Så visst finns vi också.. Vi som får livets största drömmar krossade i spillror redan vid ung ålder. Vi som troligtvis föddes infertila och aldrig kan få barn på naturlig väg. Vi som redan i förhand blev dömda att betala onaturliga summor för att desperat försöka bygga upp våra familjer. Vi som tvingas acceptera att hjälpen från läkarvård eller adoptionsbyråer är vårt enda hopp.
Vi finns också. Och ofta önskar vi att alla förstod- förstod hur VI mår..
/ http://jakteneftertotallycka.blogspot.se/
Tack för din kommentar som också beskriver många av de kommentarer och fördomar man möts av som ofrivilligt barnlös.
RaderaPengar är ett stort problem. Det blir så tokigt när man ska behöva lägga så mycket pengar på att få ett barn när de pengarna egentligen skulle gått till barnet. När man liksom lägger ner tusentals kronor på mediciner och behandlingar och sedan lyckas så kanske man inte har samma förutsättningar som man skulle haft utan alla utgifter.
Jag läste på din blogg och såg att ni behövt ta er igenom en väldigt slingrig väg men jag hoppas att ni nu kommer få uppleva glädjen i att få ett plus och att ni inom en snar framtid får den familj som ni önskar.
Visst är det orättvist men vi får kämpa vidare för att nå våra drömmar.
Kramar!
//Camilla