Barnlängtan behöver er hjälp! Vi va på ett inte allt för upplyftande möte med Socialstyrelsen häromdagen för att fråga varför de hela tiden avslår vår ansökan om statsbidrag, vilket vi måste få för att föreningen ska kunna fortsätta sitt arbete.
Vi behöver inte övertyga dem om att vi har en funktionsnedsättning, vi frågade rätt ut och där var det inga problem. Nä det de hänger upp sig på är, pga deras okunskap och ointresse, är att de inte anser att vi har stora, stora svårigheter i vardagen pga vår funktionsnedsättning och sjukdom, nedsatt fertilitet/ofrivillig barnlöshet. Nu måste vi försöka göra allt vi kan för att skriva om och påvisa på olika sätt att de har fel och beviljar oss bidraget.
Det hjälpte inte att komma dragandes med depression "för alla råkar ut för problem och riskerar o bli deprimerade och dessutom var det ju bara att gå till doktorn och bli frisk från en depression", enligt deras jurist.
Och enligt deras utredare gilldes inte vår enkät, Meningen med livet, då kunde ju vem som helst svara på den. Eh, ja, det hade väl varit helt fel att bara låta personer som frivilligt är medlemmar i en organisation att svara på den, det hade ju inte blivit rättvist, man måste ju vända sig till hela patientgruppen. Och tillhör man inte den så kan man omöjligt svara på undersökningen, och varför skulle man ens vilja göra det. Och i vilket regelverk står det att en enkät endast är giltig om medlemmar i en förening svarar?!
Det ni kan hjälpa oss med är att beskriva hur ni påverkas av er infertilitet i vardagen. Fysiska svårigheter, smärtor, komplikationer, det vardagliga livet och hur påverkas du, din ekonomi och ditt liv om du blir skuldsatt pga det här osv. Så att vi har så mycket fakta från er vår patientgrupp som möjligt. Antingen i kommentarer här eller till info@barnlangtan.com Vi behöver det snarast då ansökan ska vara klar och skickas senast den 12 september.
Vi måste bara klara det här! Hjälp oss så att vi kan fortsätta att verka för ofrivilligt barnlösas rättigheter, ge stöd och förebyggande arbete.
En sak som jag ofta funderar över är all hormonbehandlingar man genomgår för att kunna bli gravid och hur dessa påverkar kroppen nu och i framtiden. Jag tänker närmast på cancerrisken? De hävdar ju oxå att barnlöshet i sig är en stor risk för bla äggstocks/livmoder cancer.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaMitt liv påverkas i hög grad av de IVF-behandlingar vi genomgått.
1. Dels pga det kulturella "tryck" som ständigt finns närvarande - "En kvinna ska kunna få barn". Det förväntas av en 30-årig nygift kvinna att magen ska växa. Detta har fått mig att periodvis känna mig defekt, på så vis att jag inte har en möjlighet att leva upp till denna kvinna-barn-norm.
2. Ekonomiskt. Förlorad inkomst pga tjänstledighet o sjukskrivningar.
3. Depression. Att misslyckas med en behandling, få missfall efter IVF påverkar iaf mig. Det känns som ett tungt nederlag, man fylls av en tomhet o en smärta som är svår att beskriva för dem som inte varit med om det själva.
/J
Ett liv med ofrivillig barnlöshet.
SvaraRaderaAv Yvonne Flodin till yrket leg veterinär, boende i Slåtte, Alsen Jämtland tel 070 688 83 11
September 2012, och jag fyller 60 år. Ett tillfälle då många samlar barn och barnbarn omkring sig men inte jag, för min kropp har aldrig fött barn och jag har inga adopterade då jag tog det beslutet efter mycket övervägande då jag kom fram till att för mig skulle ett adopterat barn levt med mig istället för de biologiska barn jag ville ha.
Jag gifte mig ung, bara 19 år gammal, men jag hade, trodde jag, hittat mitt livs stora kärlek. Vi ville ha barn och att älska utan kondom är ju en nödvändighet för detta. Min make var inte mig trogen och en könssjukdom fick jag och den gjorde mig steril. Äggledarna hade växt samman.
När jag var 22 år fick jag besked om min sterilitet. Operationer följde men trots försök att öppna äggledarna blev jag aldrig gravid. När jag var 26 skildes jag och maken åt, mycket på grund av min oförmåga att kunna ge honom ett barn.
Strax efteråt träffade jag den man som jag ännu är gift med. Han har aldrig haft någon önskan om barn. Han är frivilligt barnlös.
För två år sen var jag på besök hos min systerdotter. Hennes tredje barn, var bara några veckor gammalt. Direkt när jag kom lade hon gossebarnet i min famn. Jag blev alldeles skakig ini mig och sjönk ned på golvet. Där satt jag och glodde på honom och han mötte min blick. I mitt huvud hörde jag honom fråga; kan du ta hand om mig? Jag blev givetvis förvirrad men frågan återkom; kan du ta hand om mig? Vad är du för ett barn, tänkte jag, men han var ett helt normalt barn fast för första gången i mitt liv har en så liten kommunicerat med mig; kan du ta hand om mig? Till slut svarade jag; Nej, jag är för sjuk och för gammal, jag har inte kapacitet att ta hand om dig. Så reste jag mig stadigt upp och gav tillbaks pojken till sin mor. Du har fött en liten Frälsare meddelade jag henne, för den ungen frälste mig från en längtan som varat år efter år.
Sorgen att vara ofrivilligt barnlös finns kvar, den försvinner aldrig. Längtan försvann då jag till slut insåg att den tid i livet jag hade klarat att ta hand om ett barn var över. Jag hade trott att det skulle bli lättare när menopausen kom, men nej den ändrade bara rytmen, från den månatliga till mer oregelbunden. Då log Sara, står det i bibeln och gick det för Sara så varför ej för mig? Och dessa tankar trots att jag är medicinskt utbildad. Hjärtat och förnuftet går inte alltid hand i hand.
Det finns tre kriterier för liv:
att kunna svara på stimuli
att kunna metabolisera
att kunna reproducera
Jag är en zombie. Detta har få förståelse för. Som levande död har jag sysselsatt mig så gott det har gått. Istället för att vara mor. Allt jag har gjort har varit i stället för.
Jag försöker undvika att träffa barn då det gör alltför ont i mig och min sorg blir mig övermäktig. Barn finns överallt och undviker man barnen är ju många vuxna föräldrar. Föräldrar talar enligt min erfarenhet ofta och mycket om sina barn. Det är ju för de flesta det lyckligaste i livet när deras barn föddes. Men jag då?
Jag är övertygad om att ofrivillig barnlöshet är det värsta handikappet man kan råka ut för. Min kropp är idag sjuk. En mycket förstående läkare frågade mig om jag trodde man kunde gå genom livet med så mycken längtan och sorg utan att kroppen till slut tar stryk. Det är en dödlig sjukdom, det känns skönt.....
xxx