söndag 12 januari 2014

Maratonloppet

Texten är skriven av Hannah Palm som är medlem i Barnlängtan samt sitter med i föreningens Valberedning:

I februarinumret 2014 av Vi föräldrar finns en artikel där jag och min sambo berättar om våra försök att ge vår son ett syskon. För er som har läst artikeln, och för er som inte har det tänkte jag förklara:
De senaste åren har vi om och om igen tvingats in i ett stort antal maratonlopp.
Det är så jag ser på våra försök att skaffa ett syskon till Harry.
Varje gång har vi tvingats bryta loppet efter de första kilometerna, i vecka 7-8, då man ska se det lilla hjärtat slå på ultraljudsskärmen. Varje gång har man kunnat konstatera att något inte har fungerat som det ska. Ett litet hjärta som slog redan i vecka 6 har nu slutat slå. Kroppen, livmodern, fostrets DNA, eller vad det nu kan vara har inte lagt in rätt växlar, inte kommit upp i den fart som behövs för att det lilla barnet där inne ska må bra och bli större.
Vi har gått igenom operationer, mediciner, konstgjorda hormoner, ett ändlöst antal undersökningar, läkarkonsultationer, artbetstidsbortfall – saker som ”normala” människor inte behöver gå igenom för att få ett barn.
Vi har stått på startlinjen så många gånger att vi börjat tappa hoppet, men ändå, om man aldrig vågar satsa kan man inte heller vinna. Förloraren är inte den som misslyckas, för då har man i alla fall kommit en bit på vägen. Kanske halvvägs, kanske i närheten av mål, eller i alla fall några steg från startlinjen. Förloraren är den som aldrig vågar försöka, den som inte ens kommit ett steg framåt.
Och nu verkar det som att vår maratonträning till slut börjar ge resultat.
Nedstämd, trött och stressad fick jag se barnets hjärtslag i vecka 7. Ingen seger vunnen än, små hjärtan kan som sagt sluta slå.
Men när vi såg den lille några veckor senare, i vecka 10, med små ben, en bullig mage, och armar som boxades framför sig, visste vi att ännu en milstolpe hade passerats.
Och nu, i vecka 13, när vi återigen såg vår lilla krabat på ultraljudsskärmen, såg hur hen sträckte på sina små ben och gnuggade sig i ansiktet med en liten hand. Då visste vi att det inte är långt kvar av loppet. Att vi har praktiskt taget har segern inom synhåll, eftersom missfallsrisken efter det här är väldigt liten.
Helt säkra kommer vi inte vara, något kan alltid gå fel, men det enda man kan göra är att fortsätta springa mot målet.
Och som Mikael Wiehe säger i sången om flickan och kråkan:
Finns det liv är det aldrig för sent.

/Hannah Palm

Om ni själva har upplevt samma sak eller bara har några frågor och funderingar så kan ni komma i kontakt med Hannah på hennes mail:
Hannah.Palm@barnlangtan.com

2 kommentarer:

  1. Tack för en stark text om en resa som så många delar i tysthet. Jag önskar er innerligt lycka till på vägen mot målet, och att de tunga passagerna med uppförsbacke och motvind ska bjuda vätskepauser och varma tillrop från dem som står bredvid.

    SvaraRadera
  2. En väldigt fin text. Jag önskar er fortsatt lycka till.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.