Ensamheten

Att vara ofrivilligt barnlös behöver inte bara betyda att man känner en sorg över att inte kunna få barn. Det kan också innebära att man känner sig enormt ensam. Utanför. Det är något som har växt sig starkare inom mig, för varje dag som har gått.

Jag har väl tur som har några vänner kvar som inte har skaffat barn ännu. Jag har även vänner som faktiskt inte vill skaffa barn. Något som för mig känns väldigt skönt. Men samtidigt lite konstigt.

De vänner som har barn träffar jag inte lika ofta längre. Kanske det beror mycket på mig själv. Att jag inte orkar. Att det känns för tungt att träffa dem med deras barn. Men även att de inte har tid. De har fullt upp med sin familj, med sina barn. Sen de vänner som inte har några barn, eller som inte vill ha några barn. De vill gärna ses ute, dricka öl, gå på fest. Det känner jag att jag inte heller riktigt orkar med längre. Jag känner mig väldigt osocial. Orkar inte träffa nya människor. Känner att kroppen inte orkar med att festa längre. Jag står ensam kvar, någonstans mitt i mellan. Jag känner att jag inte hör hemma någonstans längre. Det här utanförskapet tär mycket på mig märker jag.

För ett år sedan så gjorde jag något som jag hade tänkt på ett tag. Jag efterlyste andra ofrivilligt barnlösa för en träff via bloggen. Något som tidigare har känts skrämmande. För hur skulle jag orka träffa nya människor när jag känner mig så där osocial, på botten.

Jag fick svar på mail från några tjejer och vi bestämde ett datum för en träff. Jag kände mig otroligt nervös. Kanske för att de flesta kände mig genom bloggen och att jag inte kände dem alls. Bloggen som är en anonym ventil för mig skulle helt plötsligt inte vara det längre. De skulle få träffa mig i verkligheten. Se personen bakom bloggen. Vågade jag verkligen blotta mig så?

Den första träffen ställde jag in i sista sekund. Jag mådde inte bra. Jag kände mig magsjuk. Kanske jag bara var sådär otroligt nervös så att hela kroppen skrek NEJ! Något som jag har lärt mig att lyssna på. För min egen skull. Jag ångrade mig väldigt mycket efteråt. För det verkade som att de hade haft trevligt. När det var dags för nästa träff så var jag nyopererad för gallblåsan och orkade inte. Jag hade ett skäl. Men började känna att det snart var dags.

Så kom då den dagen när jag vågade sätta mig på tåget mot Helsingborg. Två av de andra tjejerna åkte också med. De var trevliga. Det kändes bra. Vi mötte upp de andra på Knutpunkten och gick vidare till ett café. Där satt vi och pratade i flera timmar. Det som jag hade varit rädd för att prata om kändes helt plötsligt helt naturligt. För vi var på samma plan. Vi hade samma känslor och hade gått igenom samma sak. Vi hade samma längtan. Jag kände att jag äntligen hade hittat hem.

Idag ett år senare träffas vi fortfarande, ca en gång i månaden. Några har blivit gravida och t om mammor och har gått vidare med sina liv. Vi andra finns till för varandra och stöttar och pratar. Några träffar jag t om privat.

Jag känner att jag har hittat vänner för livet. Jag känner mig inte alls lika ensam längre. För det är vanligare än vad man tror med ofrivillig barnlöshet.

Tillsammans blir vi starkare!

Libra (Gästbloggare)