Jag tänkte berätta lite om hur jag känner och tänker

Jag tror att de flesta, dock inte alla, känner en enorm längtan efter barn. Jag tror också att denna drift är långt starkare än vi förstår i vår vardag. Med min hänvisning till naturen i denna text vill jag visa hur stark jag tror att driften att låta sin art leva vidare faktiskt är. Den enda art på vår planet som behöver och kan försvara sin drift att leva vidare är människor med fertilitetsproblem. Vi är de enda som måste förklara för vår omvärld varför vi vill ha barn, denna fråga ställs aldrig till någon annan, det är detta jag vill poängtera.

Jag tycker det är anmärkningsvärt att ordet utanförskap i Sverige är synonymt med att inte vara lönearbetare. Jag känner mig helt utanför en stor och viktig del av samhället i och med att jag inte har kommit in i gemenskapen det innebär att ha barn. Jag känner mig utanför när dörren till vården i Sverige slängs igen i ansiktet på mig och min sambo när vi bankar på den. Vi får stå utanför med alla frågor och drömmar kvar. När vi är gravida är alla dörrar  öppna men när missfallet är konstaterat så är man inte vatten värd och dörrarna är både stängda och låsta. Jag känner mig fruktansvärt utanför när vi tvingas lämna vårt land för att få vård utomlands, detta upplever jag som djupt kränkande och otroligt stressande.

Så nog tycker jag att vi lever i ett utanförskap.

När det gäller  frågan om barn är en mänsklig rättighet så var det  DN som skrev detta i sin artikel. Jag skrev att jag inte tyckte det var en mänskligrättighet att få barn.

När jag följer nyhetsflödet så blir jag ofta ledsen, nästan varje vecka går en patientgrupp ut och talar om vilka orättvisor de möter inom vården. Det kan vara att man får en sämre medicin än grannen, man har en ryggmärgsskada och blir inte skickad till den bästa rehabiliteringsplatsen, man får inte den hjälp med hörapparat som man behöver, exemplen är många. P1 hade en programserie om vård på olika villkor och om hur det förhåller sig mellan landstingen och hur människor kan komma i kläm. Landstingen får enbart sina inkomster från skatt på arbete, detta innebär att om du har många grannar med låg eller ingen inkomst så får du sämre vård.

Andra funderingar som jag har är att kostnaderna för att vara sjukskriven inte ligger på landstingen utan på försäkringskassan som staten ansvarar för, detta innebär ju att det inte finns lika starka incitament för att hjälpa en sjuk att snabbt bli frisk och komma tillbaka till arbetslivet och landstingen lider inte någon ekonomisk skada om en människa ställs i vårdkö eller inte får någon behandling alls.

Likadant är det med utbildningar. Nu är det staten som står för vårdutbildningen men det är landstingen som är i behov av läkare och sjuksköterskor  och får problem på grund av att det utbildas för lite personal.

Sverige har en väldigt liten befolkning och att sen dela in den i 20 landsting gör att resurserna blir ännu mindre. Det finns läkare som också argumenterar för att förstatliga vården på grund av all ny teknik som nu finns, är det inte ekonomiskt försvarbart att alla landsting själv ska kunna allt när man  istället kan hjälpas åt med specialistvård.

Jag anser att landstingen inte ska ha ansvar för vården i Sverige 2012, något som bildades 1862, ett år då varken kvinnor eller de flesta män hade någon rösträtt. Argumentet för att ha detta kvar är att man ska ha lokalt självstyre, jag tror det mer är politiker som vill ha sina jobb kvar.

Ett lokalt självstyre ska man ha i frågor som rör det lokala. Sjukdomar är globala och känner inga landstingsgränser, då ska inte vården göra det heller.

Med min hänvisning till ROT vill jag sätta fingret på hur konstigt jag tycker det är att inte staten har ansvar för sjukvården. När vi pratar om vad våra skatter ska gå till så nämner vi alltid vård,skola och omsorg.

Då tycker jag det känns väldigt märkligt att inte staten tar ansvar för detta utan har lagt över ansvaret på kommuner och landsting. Jag vill att staten ska ta över ansvaret för vård i Sverige. Med det menar jag inte att det inte ska finnas privata alternativ utan endast att ansvaret ska vila på staten. Sen kan man låta dom som gör det bäst och billigast sköta själva behandlingen.

För mig känns det märkligt när riksdagspolitiker lägger budgetar om hur mycket pengar man har över och vill spendera. Samtidigt sitter samtliga landsting med ebb i kassan och måste spara och skära ner i verksamheten. Det sker just nu på Karolinska, Sahlgrenska och regionsjukhusen i Skåne. Larmrapporter om hur illa det är ställt i vården duggar tätt, om personal som  går på knäna och patienter som råkar illa ut. Samtidigt vill alla att det ska bli fler jobb.

Om staten hade haft ansvar för vården skulle man kunna välja om man vill satsa på  högteknologiska arbeten inom vården, arbeten som kan rädda, förlänga,förbättra, till och med vara med att skapa liv, eller om man vill satsa på att vi ska kasta ut våra fullt fungerande kök och ersätta dessa till den senaste modellen. Denna prioritering kan aldrig göras under nuvarande ordning.

Nu ställer våra landstingspolitiker ofrivilligt barnlösa mot tex cancervården, en prioritering som vi alltid kommer att förlora. Med mitt argument så vill jag ställa vården av människor mot andra prioriteringar i samhället.

Nu är detta mina personliga åsikter och inte något som vi i Barnlängtan driver.

Mattias Nilsson