Nu är det mindre än en månad kvar tills den infaller. Dagen innan mors dag, alltså den 24/5 är det Ofrivilligt barnlösas dag. Uppmärksamma dagen för att öka medvetenheten i samhället!
Det jag skulle önska är att det skulle vara okej att inte orka kämpa mer, att det skulle vara okej i barnlöshetskretsar att säga: "nu är orken slut, nu lägger vi fokus på att lära oss leva utan barn, vi kommer klara att bli lyckliga ändå trots att vi önskar att livet sett annorlunda ut". Självklart ska man få kämpa och få stöd i det, men man får inget stöd när orken är slut och man slutar kämpa. Ibland har man INGET annat val att göra än att ge upp och sluta kämpa....Tiden har sprungit ifrån en och/eller den egna kroppen sätter stopp, när man har fått en utmattningsdepression och orken är slut, när det handlar om att leva resten av sitt liv olycklig eller ge upp och försöka bli lycklig ändå, trots allt. Det är mest tabubelagda i dessa kretsar, att INTE köra på tills man har utmattningsdepression, att inte köra ända in kaklet.....
Självklart är det okej att inte orka mer. Det är en kamp som sliter och tär på både kropp och själ. Det är ett viktigt problem du lyfter. Vad händer efteråt? Blir man erbjuden stöd? Det finns en väldigt bra bok som heter "Älskling vi blir inte med barn" av Ramona Fransson. Det tar upp just detta med att gå vidare. Det är ju inte alltid man har ett val utan som du säger kan tiden ha runnit ifrån en eller att man inte klarar det mer. För att få bort det som känns tabu gäller det att skapa en dialog. Lyfta detta och våga prata om det. Din kommentar är väldigt viktig och om du känner att du skulle vilja berätta mer om detta; att lära sig leva utan barn, så får du gärna maila mig så kan vi publicera din historia så att fler får ta del av den. //Camilla camilla.garefelt@barnlangtan.com
Mycket bra klipp! Får rysningar. Tänk vad mycket vi går igenom som vi lärt oss tycka är "självklart" på vägen till att förhoppningsvis " få " ett barn..
Våran tuffa och hårda resa började för 1 år och 8 månader sedan när vi bestämde oss för att livet var i balans och redo för ett barn en familj. Lyckan var total när vi på första försöket blev gravid. Men den lyckan varade inte länge då vi hade utomkvedshavadeskap. Den sorgen, den smärtan, orättvisan, förtvivlan och ilskan som vi kände då vill vi aldrig mer uppleva. Den fysiska och psykiska smärtan att förlora ett önskat barn är så svår att beskriva om man inte upplevt det. Hur förklarar man? Hur får man andra att förstå? Hur genomlider man alla kommentarer och spekulationer? "Det kommer att gå bra nästa gång" "Det blir när det blir" "ni kan ju iaf bli gravid" osv! Eller " men när ska ni ha barn då" "varför skaffar inte ni barn" osv. Jag blir tokig! Jag orkar inte höra sånt mera! Om ni bara visste! Efter utomkvedset var vi tvungna att vänta några månader innan vi fick försöka igen. Sedan dess har vi försökt och försökt och försökt........ Frustrationen, längtan, sorgen, orättvisan, ilskan och att känna sig okvinnlig tär in i märg och ben! Att gråta floder, att få omgivningen att förstå, att hela tiden försvara sig, spekulationer, och slutsatser. Listan kan bli hur lång som helst! Utredningen har precis börjat och våra frågor är många.... Livet mellan hopp och förtvivlan. Kram till alla som längtar efter ett barn. Om vi får ett barn så är livet inte lika orättvist längre. Ett barn att älska och ta hand om, ge oss ett!
Det jag skulle önska är att det skulle vara okej att inte orka kämpa mer, att det skulle vara okej i barnlöshetskretsar att säga: "nu är orken slut, nu lägger vi fokus på att lära oss leva utan barn, vi kommer klara att bli lyckliga ändå trots att vi önskar att livet sett annorlunda ut". Självklart ska man få kämpa och få stöd i det, men man får inget stöd när orken är slut och man slutar kämpa. Ibland har man INGET annat val att göra än att ge upp och sluta kämpa....Tiden har sprungit ifrån en och/eller den egna kroppen sätter stopp, när man har fått en utmattningsdepression och orken är slut, när det handlar om att leva resten av sitt liv olycklig eller ge upp och försöka bli lycklig ändå, trots allt. Det är mest tabubelagda i dessa kretsar, att INTE köra på tills man har utmattningsdepression, att inte köra ända in kaklet.....
SvaraRaderaSjälvklart är det okej att inte orka mer. Det är en kamp som sliter och tär på både kropp och själ. Det är ett viktigt problem du lyfter. Vad händer efteråt? Blir man erbjuden stöd? Det finns en väldigt bra bok som heter "Älskling vi blir inte med barn" av Ramona Fransson. Det tar upp just detta med att gå vidare. Det är ju inte alltid man har ett val utan som du säger kan tiden ha runnit ifrån en eller att man inte klarar det mer. För att få bort det som känns tabu gäller det att skapa en dialog. Lyfta detta och våga prata om det.
RaderaDin kommentar är väldigt viktig och om du känner att du skulle vilja berätta mer om detta; att lära sig leva utan barn, så får du gärna maila mig så kan vi publicera din historia så att fler får ta del av den.
//Camilla
camilla.garefelt@barnlangtan.com
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMycket bra klipp! Får rysningar. Tänk vad mycket vi går igenom som vi lärt oss tycka är "självklart" på vägen till att förhoppningsvis " få " ett barn..
SvaraRaderaVåran tuffa och hårda resa började för 1 år och 8 månader sedan när vi bestämde oss för att livet var i balans och redo för ett barn en familj. Lyckan var total när vi på första försöket blev gravid. Men den lyckan varade inte länge då vi hade utomkvedshavadeskap. Den sorgen, den smärtan, orättvisan, förtvivlan och ilskan som vi kände då vill vi aldrig mer uppleva. Den fysiska och psykiska smärtan att förlora ett önskat barn är så svår att beskriva om man inte upplevt det. Hur förklarar man? Hur får man andra att förstå? Hur genomlider man alla kommentarer och spekulationer? "Det kommer att gå bra nästa gång" "Det blir när det blir" "ni kan ju iaf bli gravid" osv! Eller " men när ska ni ha barn då" "varför skaffar inte ni barn" osv. Jag blir tokig! Jag orkar inte höra sånt mera! Om ni bara visste!
SvaraRaderaEfter utomkvedset var vi tvungna att vänta några månader innan vi fick försöka igen. Sedan dess har vi försökt och försökt och försökt........ Frustrationen, längtan, sorgen, orättvisan, ilskan och att känna sig okvinnlig tär in i märg och ben! Att gråta floder, att få omgivningen att förstå, att hela tiden försvara sig, spekulationer, och slutsatser. Listan kan bli hur lång som helst! Utredningen har precis börjat och våra frågor är många.... Livet mellan hopp och förtvivlan. Kram till alla som längtar efter ett barn. Om vi får ett barn så är livet inte lika orättvist längre. Ett barn att älska och ta hand om, ge oss ett!