Min livs största sorg

Text skriven av Kajsa N (http://www.labbstorken.blogspot.se/) :

Jag kan inte prata om det utan att börja gråta. Kan inte tänka på det utan att ögonen till bredden fylls av tårar..
Min man frågar mig hur jag mår och jag svarar ”jag mår bra”, sen tittar han på mig sådär som bara han kan och frågar ”hur mår du på riktigt?” Jag bryter återigen, som så många gånger dom senaste månaderna, ihop. Jag börjar storgrina och samtidigt som snoret rinner som en flod ur näsan och mascaran smetas ut över hela ansiktet, så stammar jag fram ett ”jag vet inte.."
Oftast brukar jag bara gråta i duschen där ingen någonsin skulle kunna urskilja tårarna från vattnet som strilar ner från duschmunstycken, där det är kontrollerat, där ingen ser – men sen några veckor tillbaka kan jag inte kontrollera mitt egna saltvattenflöde, det funkar bara inte, för jag vet inte hur jag mår.
Jag ser mig själv i spegeln, naken står jag där och stirrar och där det egentligen skulle finnas en gravidmage finns nu ett ärr. Eller tre faktiskt, men det i naveln syns inte så mycket. Jag står och stirrar på min nakna kropp och förbannar den, hatar den, avskyr den. Den skulle vara gravid nu, jag skulle bära ett barn som skulle födas när vintern möter våren, men så är det inte. Istället har jag ärr… tre stycken varav ett inte syns men som ändå känns.. i själen.

För några månader sedan gjorde vi ett frysförsök, eller frozen embryo trasfer som det heter. Två ägg fanns kvar i frysen på Uppsalas sjukhus och ett sattes in och gjorde mig gravid. Trots att jag bara några dagar senare började blöda kopiösa mängder blod, så visade ändå ClearBlue-stickan ett plus på testdagen. Jag var gravid. Preggo. På smällen med hjälp av läkare och allt skulle ordna sig, det sade ju alla; det är faktiskt vanligt att man blöder i början av en graviditet..
Det ordnade sig inte. Jag slutade aldrig blöda och jag fick mer och mer ont i magen och helt plötsligt så kommer det en ambulans. Några timmar senare så ligger jag på ett operationsbord och räknar ner från femton till tretton innan jag är sövd. En timme senare är jag två äggledare fattigare, tre ärr rikare, och ett stort osynligt hål har gjort entré i mitt hjärta.
Skämtsamt så kan jag säga att lille Bonus fick min mans urkassa lokalsinne och därav stannade hen inte på sin plats där i livmodern utan gick istället vilse till utomkvedsgatan…
Jag kan även säga fraser som ”allt händer av en anledning” ”allt blir bra” ”jo jag är glad att det ändå gick som det gick då jag överlevde vilket jag kanske inte hade gjort om jag åkt in någon timme senare” osv. Vad jag känner är dock en helt annan sak:
Jag tampas med skuldkänslor. Skuld gentemot min man som gifte sig med en infertil fru. Skuld gentemot mina svärföräldrar som fick en defekt svärdotter. Skuld gentemot mina föräldrar vars dotter inte ens lyckas med det som är det mest naturliga i hela världen: att bli med barn.
Jag är arg på personen som gav mig Klamydia som är anledningen till varför jag är infertil.
Och sen utomkvedshavandeskapet är jag ledsen. Avgrundsdjupt ledsen. Sådär ledsen att jag ibland inte vet hur jag ska andas. Riktigt hjärtskärande ledsen och jag har inte den blekaste om hur jag ska kunna bearbeta denna sorg.

”Jamen du har ändå fått EN dotter, du ska vara glad och nöjd” tänker nog många.
Jo.. kanske.. eller såklart.. men samtidigt så var det inte såhär jag föreställde mig min framtid.
Mannen och jag började redan efter några dagar prata om barn och vi hade planerat minst två, gärna tre. Vi föreställde oss att allt skulle gå så enkelt, att vi skulle ha sex och sen skulle mensen inte komma och sen skulle familjen sakta men säkert utökas sådär som den faktiskt gör för ”alla andra”. Vi skulle inte behöva ta sprutor och hormoner och hjälp av diverse läkare. Vi skulle inte behöva ha en testdag och vi skulle inte kalla oss själva ruvare. Vi skulle inte ha ägg i någons frys och vi skulle inte behöva sitta i en klibbig vinröd soffa med begagnade tidningar för att försöka få fram sperma i en kopp.
Vi skulle inte behöva uppleva missfall, utomkvedshavandeskap och ägg som helt enkelt inte fäster. Vi skulle inte behöva ”nöja oss”.
Livet blir dock inte som man tänkt sig. Aldrig, eller oftast inte. Inte för oss i alla fall.

Vi fick en dotter, en tjej, som bodde i frysen i ett halvår och som inte gick fel i underlivstrakten. En flicka som bestämde sig för att komma på den där ena dagen vars datum i almanackan bara finns vart fjärde år. En bestämd glad fiskbulle som är det bästa vi har och som gick från plus på stickan, trots att jag blödde som en tok efter insättningen, till en levande bebis.
Hon är det bästa vi har men jag; hennes fertilvärdelösa mamma, kommer aldrig att kunna ge henne ett syskon och få henne att uppleva syskonkärlek.
Vi har en dotter. Vi är föräldrar. Men vi är och kommer alltid att tillhöra skaran ”ofrivilligt barnlösa” och att vara ofrivilligt infertil kommer för alltid att vara min livs största sorg.