fredag 12 april 2013

Fredagsmys

Mobilens alarm börjar låta högt. Jag vaknar och trycker på snooze. Egentligen orkar jag inte kliva upp ur sängen men tanken på att det är sista arbetsdagen innan helgen gör att jag lyckas samla kraft.
Jag sätter ned fötterna på det kalla golvet och när jag sitter där på sängkanten så kommer all längtan över mig ännu en gång. Jag längtar efter den dagen då jag får vakna av att mitt barn behöver mig. Antingen så kommer jag höra bebisens skrikande eller kanske så öppnas dörren och där står hen med rufsigt morgonhår och väntar på mig.
Jag struntar i att äta frukost. Egentligen längtar jag efter morgonstressen då familjen ska hinna få i sig frukost och göra sig klar innan det är dags för alla vardagsbestyr.
Jag får sätta mig i bilen och köra direkt till jobbet men jag längtar efter den dagen då jag först måste åka till förskolan för att säga hejdå till mitt barn och senare på eftermiddagen plocka upp hen för att få höra allt om dagens äventyr.
I verkligheten så står jag på min arbetsplats och vinkar till alla lyckliga familjer som beger sig hemåt för att ha fredagsmys. Fredagsmys som allt som ofta innebär ett besök på affären där mat och "myset" ska inhandlas. Jag brukar också bege mig dit efter dagens arbete. När jag vandrar omkring bland hyllorna så längtar jag efter den dagen då det är jag som står där med en liten som rycker mig i jackan och bönar och ber om att få lägga ned den där chokladkakan i vagnen. Jag längtar efter att få ta den där konflikten med mitt barn och även om det kommer sluta med tårar så kommer jag älska med hela mitt hjärta att få vara den där mamman som ska försöka fatta rätt beslut där och då i butiken.
I vår lilla familj, som består av mig och sambon, så äts middagen i vardagsrummet. Vi vet båda att den dagen då vår familj blir större så kommer rutinen att ändras och vi kommer samlas i köket. Behöver jag ens säga att jag längtar?
Jag längtar efter att få krypa ned i soffan och slå på en tecknad film och inte behöva känna denna enorma längtan. Att kunna ge och få kärlek av vårat barn.
Att länga efter ett barn är en daglig kamp. Man blir alltid påmind om vad man ännu inte har. Det är en saknad och en sorg. Det är ett hål som gapar tomt inuti.
Ibland blir jag rädd över hur det kommer kännas den dagen då vi blir föräldrar. Det är så mycket fokus och tankar som tas upp av barnlösheten, hur blir det när den inte finns hos oss längre? Kommer vi bli den familjen som vi drömmer om att vara?
Jag är mer rädd över att inte lyckas. Hur skulle man hantera att leva med en sån här längtan?
I allt som jag gör så finns vårat barn med mig. Jag är en mamma utan barn. VI alla ofrivilligt barnlösa är föräldrar utan barn.

//Camilla

6 kommentarer:

  1. gråter! känner så väl igen mig! du sätter ord på alla mina tankar, har samma känslor av att få lämna mitt barn på dagis innan jobb och det där ständiga planerandet för att få ihop vardagen som mina kollegor sysslar med. styrkekram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja tänk att man kan längta så mycket efter de små vardagsbestyren. Någon gång hoppas jag att det är vi som är där. Kramar. //Camilla

      Radera
  2. Känner också så väl igen sorgen. Kämpa vidare och ge inte upp snart så hoppas vi att ni lyckas.

    SvaraRadera
  3. Du har så rätt, det är sanna ord du skriver. Precis så här är det.... Och så tycker man att det kanske känns lite bättre - men, vips! så trillar man ner i det där mörka hålet igen...

    KRAM!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är tur att man bara kan ta sig åt ett håll när man är där nere på botten. Det är inte alltid lätt att ta sig upp men på något sätt så lyckas man. Kramar!
      //Camilla

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.