Jag tänkte att det här första inlägget ska få handla om människors syn på adoptioner.
Jag och min sambo har alltid varit öppna för adoption. När vi tog steget in i den ofrivilliga barnlösheten så enades vi om att adoption alltid kommer vara ett alternativ MEN först vill vi testa det vi kan för att uppnå en graviditet.
Ofrivillig barnlöshet har varit ganska hett den senaste tiden. Jag tycker att det är bra att man kan prata mer öppet om de problem som drabbar så många par världen över. Det som är lite sorgligt är att man gärna förminskar den här sjukdomen. Man tycker att det är ett lyxproblem, det är ingen mänsklig rättighet att få barn och det är egoistiskt att kämpa så hårt för att nå målet
För det första så är det inte ett lyxproblem. Det ligger i vår natur att föröka oss. Det är en längtan som nästan sliter hjärtat mitt itu och man blir varje dag påmind om det man inte har och hur många gånger får man inte höra att man borde vara tacksam för det man har istället för att bara fokusera på den längtan man har efter barn. Självklart är man tacksam över det man har men när det är något som saknas så kan man inte bara blunda och låtsas som ingenting. Som så många sagt tidigare så är det ingen mänsklig rättighet att få barn men alla ska ha rätt till vård och ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, vi ska alla kunna söka den vård vi behöver utan att någon ska döma oss och neka oss hjälp.
Det har varit en del artiklar den senaste tiden. Det har handlat om ändrade villkor för IVF, ändrade åldergränser i andra länder och nu senast har den handlat om surrogatmödrar. I alla diskussioner som uppkommer så finns det alltid människor som kläcker ur sig att "det är ju bara att adoptera" "det finns så många barn som behöver en familj" "vi måste ta hand om de barn som finns" osv. Ni känner nog igen detta.
Det jag vill komma fram till är att adoption kan vara ett alternativ för många men har vi inte själva rätt att bestämma när det är dags att ta det stora steget att adoptera ett barn. Vissa kanske har adoption som sitt första alternativ, andra vill kanske testa IVF, äggdonation, embryodonation, spermiedonation, ja allt man kan innan man är redo att ta sig vidare. Är det egoistiskt? Kanske att det är det men att skaffa ett barn är väl alltid egoistiskt?
Jag tycker att man nästan ser det som att vi som inte kan få barn naturligt ska ha en slags skyldighet att adoptera.
Adoption förminskas också ned och man ser det som en "lätt lösning". Jag har inte varit där och kanske aldrig kommer hamna där men jag tror att det är en lång ganska smärtsam process som kostar mycket tid och pengar och jag tror även att det innebär en mängd olika känslor.
Hur ser ni på adoptioner, är det ett alternativ för er?
Kanske är det någon här som är är mitt i en adoptionsprocess som kan berätta lite om hur det känns?
Det skulle även vara otroligt intressant att höra från någon som inte själv är ofrivilligt barnlös hur den ser på adoption och andra behandlingar.
Kommentera och diskutera gärna.
Sedan så vill jag önska er alla en Glad Påsk!
