Hej allihopa. Detta blir mitt första inlägg i Barnlängtanbloggen så jag ska börja med att presentera mig. Mitt namn är Camilla och jag är med i Barnlängtans valberedning. Jag har en egen personlig blogg som finns att läsa HÄR om ni är intresserade av min historia.
Jag tänkte att det här första inlägget ska få handla om människors syn på adoptioner.
Jag och min sambo har alltid varit öppna för adoption. När vi tog steget in i den ofrivilliga barnlösheten så enades vi om att adoption alltid kommer vara ett alternativ MEN först vill vi testa det vi kan för att uppnå en graviditet.
Ofrivillig barnlöshet har varit ganska hett den senaste tiden. Jag tycker att det är bra att man kan prata mer öppet om de problem som drabbar så många par världen över. Det som är lite sorgligt är att man gärna förminskar den här sjukdomen. Man tycker att det är ett lyxproblem, det är ingen mänsklig rättighet att få barn och det är egoistiskt att kämpa så hårt för att nå målet
För det första så är det inte ett lyxproblem. Det ligger i vår natur att föröka oss. Det är en längtan som nästan sliter hjärtat mitt itu och man blir varje dag påmind om det man inte har och hur många gånger får man inte höra att man borde vara tacksam för det man har istället för att bara fokusera på den längtan man har efter barn. Självklart är man tacksam över det man har men när det är något som saknas så kan man inte bara blunda och låtsas som ingenting. Som så många sagt tidigare så är det ingen mänsklig rättighet att få barn men alla ska ha rätt till vård och ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, vi ska alla kunna söka den vård vi behöver utan att någon ska döma oss och neka oss hjälp.
Det har varit en del artiklar den senaste tiden. Det har handlat om ändrade villkor för IVF, ändrade åldergränser i andra länder och nu senast har den handlat om surrogatmödrar. I alla diskussioner som uppkommer så finns det alltid människor som kläcker ur sig att "det är ju bara att adoptera" "det finns så många barn som behöver en familj" "vi måste ta hand om de barn som finns" osv. Ni känner nog igen detta.
Det jag vill komma fram till är att adoption kan vara ett alternativ för många men har vi inte själva rätt att bestämma när det är dags att ta det stora steget att adoptera ett barn. Vissa kanske har adoption som sitt första alternativ, andra vill kanske testa IVF, äggdonation, embryodonation, spermiedonation, ja allt man kan innan man är redo att ta sig vidare. Är det egoistiskt? Kanske att det är det men att skaffa ett barn är väl alltid egoistiskt?
Jag tycker att man nästan ser det som att vi som inte kan få barn naturligt ska ha en slags skyldighet att adoptera.
Adoption förminskas också ned och man ser det som en "lätt lösning". Jag har inte varit där och kanske aldrig kommer hamna där men jag tror att det är en lång ganska smärtsam process som kostar mycket tid och pengar och jag tror även att det innebär en mängd olika känslor.
Hur ser ni på adoptioner, är det ett alternativ för er?
Kanske är det någon här som är är mitt i en adoptionsprocess som kan berätta lite om hur det känns?
Det skulle även vara otroligt intressant att höra från någon som inte själv är ofrivilligt barnlös hur den ser på adoption och andra behandlingar.
Kommentera och diskutera gärna.
Sedan så vill jag önska er alla en Glad Påsk!
//Camilla
lördag 30 mars 2013
torsdag 7 mars 2013
Enkätundersökning
Enkätundersökning om attityder till barn och föräldraskap
Vid Uppsala universitet bedrivs en studie om attityder till barn och föräldraskap. Studien ingår i ett avhandlingsprojekt i sociologi. Syftet med projektet är att undersöka hur människor ser på barn och föräldraskap, vilka uppfattningar som finns och vad olika uppfattningar kan hänga samman med.
Vi är tacksamma om du vill delta i den här studien genom att besvara nedanstående webbenkät. Enkäten tar cirka 20 minuter att besvara. Den består av, förutom några bakgrundsfrågor om dig, ett antal påståenden som du ombeds ta ställning till. Du behöver inte uppge namn eller personnummer. Du når enkäten via länken: https://www.research.net/s/foraldraskap1
Tack för på förhand!
Ylva Nettelbladt
Sociologiska institutionen
Uppsala universitet
Box 624, 751 26 Uppsala
Telefon: 018-471 51 81
e-post: ylva.nettelbladt@soc.uu.se
Vid Uppsala universitet bedrivs en studie om attityder till barn och föräldraskap. Studien ingår i ett avhandlingsprojekt i sociologi. Syftet med projektet är att undersöka hur människor ser på barn och föräldraskap, vilka uppfattningar som finns och vad olika uppfattningar kan hänga samman med.
Vi är tacksamma om du vill delta i den här studien genom att besvara nedanstående webbenkät. Enkäten tar cirka 20 minuter att besvara. Den består av, förutom några bakgrundsfrågor om dig, ett antal påståenden som du ombeds ta ställning till. Du behöver inte uppge namn eller personnummer. Du når enkäten via länken: https://www.research.net/s/foraldraskap1
Tack för på förhand!
Ylva Nettelbladt
Sociologiska institutionen
Uppsala universitet
Box 624, 751 26 Uppsala
Telefon: 018-471 51 81
e-post: ylva.nettelbladt@soc.uu.se
onsdag 27 februari 2013
Ni missar väl inte ...
Barnlängtans årsmöte. I år har vi ett späckat program med bland annat föreläsningar av Copenhagen Fertility Center - om infertilitet, behandlingar m.m, Christina Skogman, barnpsykolog – om föräldraskap och Klara Zimmergren, komiker och skådespelerska – om sin barnlängtansresa, avslutas med frågestund. Allt detta utan kostnad. Vi bjuder dessutom på lunch. Anmäl dig idag!
Välkomna!
Välkomna!
Etiketter:
2013,
Barnlängtan,
Föreläsningar,
Klara Zimmerman,
Årsmöte
tisdag 5 februari 2013
Lite av varje
Symposium - Den oändliga reproduktionen!
Tisdagen den 12 februari 2013 kl. 14.00 – 17.00
Aulan, Skånes universitetssjukhus, Lund
Läs mer på vår hemsida eller på Lunds Universitets webbplats.
Barnlängtan söker nya engagerade styrelsemedlemmar!
Vi har för närvarande två annonser ute på volontärbyrån. Du kan hitta dem här, och här.
Fortsatt trevlig dag!
Tisdagen den 12 februari 2013 kl. 14.00 – 17.00
Aulan, Skånes universitetssjukhus, Lund
Läs mer på vår hemsida eller på Lunds Universitets webbplats.
Barnlängtan söker nya engagerade styrelsemedlemmar!
Vi har för närvarande två annonser ute på volontärbyrån. Du kan hitta dem här, och här.
Fortsatt trevlig dag!
Etiketter:
Barnlängtan,
Förening,
Ideellt arbete,
Reproduktion,
Styrelsemedlemmar,
Symposium,
Volontärbyrån
tisdag 8 januari 2013
Ofrivillig barnlöshet - Gästblogginlägg
Detta första inlägg på barnlängtansbloggen 2013 är ett gästinlägg skrivet av Cecilia Ekhem som är författare och bloggare, webbplats: Cecilia Summerar
För fjorton år sedan var jag höggravid med vårt första barn. Vår dotter. För fyra år sedan hade vi nyss firat den första julen med hennes nyfådde tvåårige lillebror. Fortfarande häpnar jag över att det hände. Jag blev förälder. Jag som var ofrivilligt barnlös och senare hett längtande efter ett andra barn.
Tiden i längtan var så smärtsam. Behandlingarna och sorgen så krävande att jag hamnade i en utmattningsdepression. Det är jag inte ensam om. Så många drabbas av just detta. Livskrisen som förvärras när den drabbade möts av en ofta oförstående omvärld som inte förmår möta smärtan.
”Det är väl bara att försöka igen.”
”Nu när du har fått missfall vet du ju i alla fall att du kan bli med barn.”
”Ni har ju redan ett barn, du kan väl glädjas åt det istället.”
”Du måste slappna av!”
”Ni kan ju alltid adoptera!”
När min kris var över skrev jag romanen Väntrum, den bok jag saknade under min egen smärtfyllda tid. Tackbreven har varit många. Häromdagen kom ett mejl från en läsare som berättade om hur oerhört viktig igenkänningen var för henne och hur tungt det var att inte få fertilitetsklinikens hjälp och stöd i sin depression fastän hon bett om det. De flesta orkar inte ens fråga…
De senaste dagarna har flera tidningar berättat att ofrivilligt barnlösa som förblir barnlösa riskerar dö i förtid. Samtidigt har flera bloggare som är före detta ofrivilligt barnlösa berättat att det är svårt att ta emot sitt barn i ogrumlad lycka efter en tung och utsatt tid av kamp, förtvivlan och förlust.
Detta är en angelägen fråga! Forskning om ofrivillig barnlöshet kan inte enbart handla om hur embryot fäster bäst i livmodern. Det behöver också handla om hur klinikerna och samhället ger stöd åt barnlösa på bästa sätt. Hjälp att uthärda, hjälp att avsluta kampen i tid, hjälp att gå vidare, hjälp att bli trygga föräldrar till de barn som kanske kommer.

Bilden till vänster togs av Peter Nykvist till Väntrum med design av Liselotte Svelander.
Tillsammans med en bloggarkollega publicerade jag sommaren 2011 ett inlägg om behovet av psykologiskt stöd till ofrivilligt barnlösa. Efter detta kontaktade jag alla landets fertilitetskliniker för att fråga hur de såg på den frågan. Ett par engagerade barnmorskor gladde mig med att ringa upp och berätta hur de brann för den här frågan men hur svårt det kan vara att nå de par som man ser behöver hjälp. De allra flesta svarade inte alls eller luddigt intetsägande.
Frågan om psykologiskt stöd till barnlösa verkar idag än mer angelägen. Därför publicerar jag delar av texten igen.
Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på enkäter besvarade av personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva.
Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna.
Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot mycket ovanligt att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn.
Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av.
Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer.
Fertilitetskliniker och andra instanser behöver arbeta tydligare med dessa frågor. I avgiften som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning borde det t ex kunna ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.
Om du tycker det här är viktigt, får du gärna sprida den på valfritt sätt, eller kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt kontakta din fertilitetsklinik eller landstingspolitiker angående möjligheten att få psykologiskt stöd?
/Cecilia
(Bild, text och bildtext ägs av Cecilia Ekhem - http://cecilia.ekhemmanet.se/ofrivillig-barnloshet-vem-varnar-om-den-langtande-och-barnen-som-kanske-kommer/)
Ofrivillig barnlöshet – vem värnar om den längtande och barnen som (kanske) kommer?
För fjorton år sedan var jag höggravid med vårt första barn. Vår dotter. För fyra år sedan hade vi nyss firat den första julen med hennes nyfådde tvåårige lillebror. Fortfarande häpnar jag över att det hände. Jag blev förälder. Jag som var ofrivilligt barnlös och senare hett längtande efter ett andra barn.
Tiden i längtan var så smärtsam. Behandlingarna och sorgen så krävande att jag hamnade i en utmattningsdepression. Det är jag inte ensam om. Så många drabbas av just detta. Livskrisen som förvärras när den drabbade möts av en ofta oförstående omvärld som inte förmår möta smärtan.
”Det är väl bara att försöka igen.”
”Nu när du har fått missfall vet du ju i alla fall att du kan bli med barn.”
”Ni har ju redan ett barn, du kan väl glädjas åt det istället.”
”Du måste slappna av!”
”Ni kan ju alltid adoptera!”
När min kris var över skrev jag romanen Väntrum, den bok jag saknade under min egen smärtfyllda tid. Tackbreven har varit många. Häromdagen kom ett mejl från en läsare som berättade om hur oerhört viktig igenkänningen var för henne och hur tungt det var att inte få fertilitetsklinikens hjälp och stöd i sin depression fastän hon bett om det. De flesta orkar inte ens fråga…
De senaste dagarna har flera tidningar berättat att ofrivilligt barnlösa som förblir barnlösa riskerar dö i förtid. Samtidigt har flera bloggare som är före detta ofrivilligt barnlösa berättat att det är svårt att ta emot sitt barn i ogrumlad lycka efter en tung och utsatt tid av kamp, förtvivlan och förlust.
Detta är en angelägen fråga! Forskning om ofrivillig barnlöshet kan inte enbart handla om hur embryot fäster bäst i livmodern. Det behöver också handla om hur klinikerna och samhället ger stöd åt barnlösa på bästa sätt. Hjälp att uthärda, hjälp att avsluta kampen i tid, hjälp att gå vidare, hjälp att bli trygga föräldrar till de barn som kanske kommer.

Bilden till vänster togs av Peter Nykvist till Väntrum med design av Liselotte Svelander.
Tillsammans med en bloggarkollega publicerade jag sommaren 2011 ett inlägg om behovet av psykologiskt stöd till ofrivilligt barnlösa. Efter detta kontaktade jag alla landets fertilitetskliniker för att fråga hur de såg på den frågan. Ett par engagerade barnmorskor gladde mig med att ringa upp och berätta hur de brann för den här frågan men hur svårt det kan vara att nå de par som man ser behöver hjälp. De allra flesta svarade inte alls eller luddigt intetsägande.
Frågan om psykologiskt stöd till barnlösa verkar idag än mer angelägen. Därför publicerar jag delar av texten igen.
Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på enkäter besvarade av personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva.
Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna.
Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot mycket ovanligt att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn.
Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av.
Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer.
Fertilitetskliniker och andra instanser behöver arbeta tydligare med dessa frågor. I avgiften som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning borde det t ex kunna ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.
Om du tycker det här är viktigt, får du gärna sprida den på valfritt sätt, eller kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt kontakta din fertilitetsklinik eller landstingspolitiker angående möjligheten att få psykologiskt stöd?
/Cecilia
(Bild, text och bildtext ägs av Cecilia Ekhem - http://cecilia.ekhemmanet.se/ofrivillig-barnloshet-vem-varnar-om-den-langtande-och-barnen-som-kanske-kommer/)
Etiketter:
Barn,
Barnlängtan,
barnlöshet,
Behandlingar,
Kris,
Psykologisk ohälsa,
sorg,
Väntan,
Väntrum
lördag 22 december 2012
God Jul
Julen
närmar sig med
stormsteg och för många är det något att se fram emot med efterlängtad
samvaro
med familj och vänner. Men för dem som går och bär på en ouppfylld
barnlängtan
kan julen också vara en svår tid som väcker känslor av sorg, utanförskap
och
avund. Det är känslor som kan kännas både skrämmande, skamfyllda och
orättvisa men det är absolut tillåtet att känna så. Vi behöver inte fler
anledningar att
anklaga oss själva, vi behöver trösta oss själva, ta hand om oss själva
och
tillåta oss att känna det vi känner.
Vi på Barnlängtan önskar er alla en riktigt God Jul och såklart ett lyckosamt 2013 för alla er som längtar barn.
För vissa är det en enorm tröst att möta andra i
samma situation, för andra kan det vara ensamhet och eftertanke som ger perspektiv
och så småningom ny kraft. Var du än befinner dig i din barnlängtan och oavsett
vilka känslor som julen fyller just dig med så hoppas vi att Patientföreningen Barnlängtan kan
vara ett stöd och en hjälp på vägen.
Vi på Barnlängtan önskar er alla en riktigt God Jul och såklart ett lyckosamt 2013 för alla er som längtar barn.
Etiketter:
2013,
Barn,
Barnlängtan,
barnlöshet,
Jul,
Nytt år,
ofrivillig barnlöshet
söndag 16 december 2012
Gratis medlemskap året ut (2012)
Missa inte!
Passa på att bli medlem nu och få resten av året gratis. Du anmäler dig i formuläret på denna sida. Välkommen till föreningen!
Passa på att bli medlem nu och få resten av året gratis. Du anmäler dig i formuläret på denna sida. Välkommen till föreningen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)