Du är INTE ensam

I kassan på din matbutik, en kollega, människan som obemärkt vandrar förbi dig på stan eller kanske din granne.
Se dig omkring.
Kan du se att de bär på en sorg, en längtan och ett hopp om att det en dag ska vara deras tur?
Det syns inte alltid utanpå men det känns inuti.
Många gånger känner man sig ensam och utanför. Många gånger väljer man ensamheten för att skydda sig själv från verkligheten.
Du är inte ensam.

IVF Applikation

Nu har det kommit en app som Barnlängtan stolta varit rådgivare till:

För att öka möjligheten till en graviditet vid IVF-behandling (in vitro fertilisering/assisterad befruktning) är det viktigt att de olika läkemedlen tas vid rätt tid och i rätt dos vilket kan upplevas som krångligt. För att hjälpa kvinnor som använder MSDs läkemedel som en del i IVF-behandlingen har MSD tagit fram en app med funktioner som hjälper till att hålla koll på hur och när de olika läkemedlen ska tas.

− En IVF-behandling består av många olika steg och kräver noggrannhet när det gäller hur och när de olika läkemedlen ska tas. Man är rädd att göra fel. Appen kan underlätta behandlingen genom att man har all information på ett ställe och blir påmind om de olika stegen i behandlingen. På det sättet bidrar appen till en trygghet när man genomgår IVF, säger Camilla Garefelt, patientföreningen Barnlängtan.

− Varje vecka har vi patienter som känner oro över att ha missat något. Ibland är skadan redan skedd och behandlingen blir därmed misslyckad. Appen ökar möjligheten att alla behandlingssteg genomgås vid rätt tidpunkt och därmed även chansen till en lyckad IVF- behandling, säger Margareta Kitlinski, överläkare och tf sektionschef på Reproduktionsmedicinskt Centrum i Malmö.

I appen finns följande funktioner:
• Kalenderfunktion för att anteckna de olika stegen i behandlingen • Påminnelser om när mediciner ska tas
• Påminnelse om tider bokade på klinik
• Instruktionsfilm
• Information om de olika besöken på kliniken

Patienter som får MSDs läkemedel Puregon förskrivet får tillgång till appen som kan användas för samtliga läkemedel som används under IVF-behandlingen. Appen heter Puregon, är gratis och laddas ner från AppStore eller Google play. Inloggning sker via den kod som finns på bipacksedeln för Puregon.

.

Förminskning

Igår på jobbet fick jag reda på att man hade diskuterat ofrivillig barnlöshet i fikarummet.
Det hade pratats om att det bara drabbar de som är äldre och att det är så bra nu för det finns ju så många alternativa metoder till att skaffa barn .
Jag önskar att jag hade suttit där just då för att kunna ta del av vad som sas och för att kunna dela med mig av den information som jag sitter på. Jag tycker att det är lite sorgligt när andra börjar diskutera barnlöshet för att oftast handlar det om människor som utan problem fick sina egna barn. De har ingen möjlighet att kunna sätta sig in i alla de känslor man går igenom och de ser inte att detta är ett problem som är mycket större än vad man tror.
För det första så är det inte bara kvinnor över 30 år som drabbas. Ofrivillig barnlöshet drabbar par i alla åldrar och visst kan åldern vara en bidragande faktor men ska man då inte ha rätt att få hjälp? Det finns många saker som kan ha påverkat att man väntade med att bilda familj.
Man kan öppet prata om olika behandlings metoder som finns för att hjälpa par att få barn och de som pratar vet oftast vilken metod de själva skulle välja. Man ser lätt den hjälp som finns att få men man glömmer bort den bakomliggande utredningen som är jobbig och påfrestande att gå igenom. Man glömmer även bort att det kanske inte är så lätt att få behandling, det handlar om vilka behandlingar vi har tillgång till, kötider och det är även en kostnadsfråga. Det betalas otroliga summor för att familjer ska få sitt längtansbarn.
Jag vill sträva mot att vi ska kunna prata öppet om den sjukdom som slagit så hårt mot oss och jag vill att samhället ska kunna öppna sina ögon men jag är rädd över just det som hände i mitt fikarum på min arbetsplats, man förminskade problemet.
Om jag vill sätta mig och prata med någon om ett ämne som jag inte alls är insatt i så brukar jag inte säga mer än det jag vet. Jag vill vara påläst innan jag ger mig in och argumenterar för min sak. Problemet med detta ämne är att man anser att man vet mycket för att man själv har ett barn men man missar ju att det är just det som är vår sorg, vi har inte haft den möjligheten att skaffa barn då vi själva ville det.
Det är ingen som väljer att bli ofrivilligt barnlös. Man väljer vilken behandling man vill gå igenom men det är ju något man gör för att man ska ta sig ur sjukdomen.
Jag förstår att inte alla vill vara öppna med sin kamp. Det handlar om att verkligen släppa in omvärlden i det allra privataste men jag är väldigt glad att vi har gjort just detta. Vi har funnit ett stort stöd och ibland så möter man oförstående människor men då kan jag dela med mig av mina erfarenheter och den fakta jag vet för att de bättre ska kunna förstå.
Nästa vecka ska jag ha samtal på mitt arbete. Jag tänkte berätta om att jag är 23 år och ofrivilligt barnlös och vad det innebär för mig. Jag tycker inte att det är okej att någon som inget vet ska förminska mitt problem och min sorg, det är inte okej!

//Camilla

Skulle du?

Ännu en gång så drar debatten igång.
Det handlar om embryodonation och Aftonbladets artikel som ni kan läsa HÄR.
Jag förvånas ofta över människor som ska ifrågasätta en längtan efter barn. Man ska helst acceptera att någon väljer att vara barnlös, kanske för att istället satsa på karriär eller för att man helt enkelt inte vill ha barn men när det gäller valet att kämpa för att få sin familj så ska man behöva debattera för sin sak.

Det må vara svårt att sätta sig in i hur det känns.
Alla som aldrig har varit i den där svackan där man känner att det inte kommer att fungera kommer nog aldrig kunna förstå.
Ni vet hur det är när man ser på film. Tjejen som testar för att se om hon har ägglossning och snabbt ringer sin man som får åka från jobbet för att "nu ska det fan göras barn". Självklart så är det massor med roliga scener där bebisskapandet är i full gång. Man tar ett graviditetstest tillsammans, gråter av lycka och sedan har man sin familj.
Det talas sällan om hur det är när den där mysiga bebisverkstaden byts ut mot ångest. Efter månader och år av fruktlösa försök så är det inte så kul längre. Oavsett om man har lusten eller inte så fortsätter man försöka. Istället för att testa tillsammans och känna pirret i magen över att kanske få se ett plus på stickan så smyger man undan i sin ensamhet för att kunna ställa in sig på ännu ett negativt resultat. Misslyckandet blir snart ett faktum och inte nog med att man går sönder själv på insidan så måste man meddela sin partner och se besvikelsen som även krossar hans hjärta.

Vill man neka människor att få kämpa för att nå sina mål?
Är det så fel att ha möjlighet att skänka någon annan den största gåvan av alla genom att få donera sina embryon?
Igår så frågade jag faktiskt min sambo om han någonsin funderat på embryodonation och hur han ställer sig till att donera bort eventuella embryon i framtiden.
Jag var nästan lite orolig över vad jag skulle få för svar men han svarade: "Kan man hjälpa någon annan som är i den situationen som vi är i nu så skulle jag göra det utan tvekan".
Vi är inte där ännu, att vi är i behov av en embryodonation, men man vet inte vad framtiden har att bjuda på. Man borde ha rätten att som par besluta vad som ska hände med överblivna embryon och jag vet inte vad regeringen kommer fatta för beslut kring detta. Det jag vet är att om vi kunde så skulle vi donera våra embryon för att kunna ge någon annan möjligheten att få sitt längtansbarn, utan tvekan.
Hur skulle du göra?

Fredagsmys

Mobilens alarm börjar låta högt. Jag vaknar och trycker på snooze. Egentligen orkar jag inte kliva upp ur sängen men tanken på att det är sista arbetsdagen innan helgen gör att jag lyckas samla kraft.
Jag sätter ned fötterna på det kalla golvet och när jag sitter där på sängkanten så kommer all längtan över mig ännu en gång. Jag längtar efter den dagen då jag får vakna av att mitt barn behöver mig. Antingen så kommer jag höra bebisens skrikande eller kanske så öppnas dörren och där står hen med rufsigt morgonhår och väntar på mig.
Jag struntar i att äta frukost. Egentligen längtar jag efter morgonstressen då familjen ska hinna få i sig frukost och göra sig klar innan det är dags för alla vardagsbestyr.
Jag får sätta mig i bilen och köra direkt till jobbet men jag längtar efter den dagen då jag först måste åka till förskolan för att säga hejdå till mitt barn och senare på eftermiddagen plocka upp hen för att få höra allt om dagens äventyr.
I verkligheten så står jag på min arbetsplats och vinkar till alla lyckliga familjer som beger sig hemåt för att ha fredagsmys. Fredagsmys som allt som ofta innebär ett besök på affären där mat och "myset" ska inhandlas. Jag brukar också bege mig dit efter dagens arbete. När jag vandrar omkring bland hyllorna så längtar jag efter den dagen då det är jag som står där med en liten som rycker mig i jackan och bönar och ber om att få lägga ned den där chokladkakan i vagnen. Jag längtar efter att få ta den där konflikten med mitt barn och även om det kommer sluta med tårar så kommer jag älska med hela mitt hjärta att få vara den där mamman som ska försöka fatta rätt beslut där och då i butiken.
I vår lilla familj, som består av mig och sambon, så äts middagen i vardagsrummet. Vi vet båda att den dagen då vår familj blir större så kommer rutinen att ändras och vi kommer samlas i köket. Behöver jag ens säga att jag längtar?
Jag längtar efter att få krypa ned i soffan och slå på en tecknad film och inte behöva känna denna enorma längtan. Att kunna ge och få kärlek av vårat barn.
Att länga efter ett barn är en daglig kamp. Man blir alltid påmind om vad man ännu inte har. Det är en saknad och en sorg. Det är ett hål som gapar tomt inuti.
Ibland blir jag rädd över hur det kommer kännas den dagen då vi blir föräldrar. Det är så mycket fokus och tankar som tas upp av barnlösheten, hur blir det när den inte finns hos oss längre? Kommer vi bli den familjen som vi drömmer om att vara?
Jag är mer rädd över att inte lyckas. Hur skulle man hantera att leva med en sån här längtan?
I allt som jag gör så finns vårat barn med mig. Jag är en mamma utan barn. VI alla ofrivilligt barnlösa är föräldrar utan barn.

//Camilla

Robert Edwards

Robert Edwards föddes den  27 e september 1925 i England.
Han var en helt vanlig kille som gick i skolan. Han klarade sig igenom det andra världskriget och därefter studerade han genetik.
Tillsammans med sin kollega, gynekologen Patrick Steptoe (1913-1988) så forskade man fram en teknik som gjorde att IVF idag är ett alternativ för så många barnlösa par.
Tack vare Robert och Patrick så föddes världens första provrörsbarn  Louise Joy Brown i Juli 1978.

1980 grundade dessa två män världens första IVF klinik Bourn Hall Clinic.

Robert Edwards har gjort det möjligt för 5 miljoner barn att komma till världen och 50.000 av dessa är födda i Sverige.

Det dröjde över 30 år innan han fick nobelpriset men 2010 fick han det som han så länge förtjänat.
Idag den 10 e april 2013, 87 år gammal, så avled han.

Vi skänker honom en tanke och jag vet att många av oss kommer vara honom evigt tacksamma för det han lyckats åstadkomma. 
//Camilla

Embryodonation

SMER (statens medicinsk-etiska råd) har öppnat upp för att godkänna embryodonation i Sverige. Visst är det ett steg i rätt riktning att hjälpa fler ofrivilligt barnlösa. 

Marie Granmar har fått sitt barn med hjälp av embryodonation i Ryssland och samtalar om detta på nyhetsmorgon.

KLIPP FRÅN NYHETSMORGON

//Camilla

IVF-familj

Vill tipsa er om en grupp på facebook som är sluten och skapad för de som är inne i IVF-svängarna. Ett bra sätt att kunna vara lite personliga och dela erfarenheter samt hjälpa och stötta varandra.

HÄR kan ni läsa om hur ni ska göra för att kunna ta del av den här gruppen.
Tack för detta fina initiativ!

//Camilla