Jag tycker det är anmärkningsvärt att ordet utanförskap i
Sverige är synonymt med att inte vara lönearbetare. Jag känner mig helt utanför
en stor och viktig del av samhället i och med att jag inte har kommit in i
gemenskapen det innebär att ha barn. Jag känner mig utanför när dörren till
vården i Sverige slängs igen i ansiktet på mig och min sambo när vi bankar på
den. Vi får stå utanför med alla frågor och drömmar kvar. När vi är gravida är
alla dörrar öppna men när missfallet är
konstaterat så är man inte vatten värd och dörrarna är både stängda och låsta.
Jag känner mig fruktansvärt utanför när vi tvingas lämna vårt land för att få
vård utomlands, detta upplever jag som djupt kränkande och otroligt stressande.
Så nog tycker jag att vi lever i ett utanförskap.
När det gäller frågan
om barn är en mänsklig rättighet så var det
DN som skrev detta i sin artikel. Jag skrev att jag inte tyckte det var
en mänskligrättighet att få barn.
När jag följer nyhetsflödet så blir jag ofta ledsen, nästan
varje vecka går en patientgrupp ut och talar om vilka orättvisor de möter inom
vården. Det kan vara att man får en sämre medicin än grannen, man har en
ryggmärgsskada och blir inte skickad till den bästa rehabiliteringsplatsen, man
får inte den hjälp med hörapparat som man behöver, exemplen är många. P1 hade
en programserie om vård på olika villkor och om hur det förhåller sig mellan
landstingen och hur människor kan komma i kläm. Landstingen får enbart sina
inkomster från skatt på arbete, detta innebär att om du har många grannar med
låg eller ingen inkomst så får du sämre vård.
Andra funderingar som jag har är att kostnaderna för att
vara sjukskriven inte ligger på landstingen utan på försäkringskassan som
staten ansvarar för, detta innebär ju att det inte finns lika starka incitament
för att hjälpa en sjuk att snabbt bli frisk och komma tillbaka till arbetslivet
och landstingen lider inte någon ekonomisk skada om en människa ställs i vårdkö
eller inte får någon behandling alls.
Likadant är det med utbildningar. Nu är det staten som står
för vårdutbildningen men det är landstingen som är i behov av läkare och
sjuksköterskor och får problem på grund
av att det utbildas för lite personal.
Sverige har en väldigt liten befolkning och att sen dela in
den i 20 landsting gör att resurserna blir ännu mindre. Det finns läkare som
också argumenterar för att förstatliga vården på grund av all ny teknik som nu
finns, är det inte ekonomiskt försvarbart att alla landsting själv ska kunna
allt när man istället kan hjälpas åt med
specialistvård.
Jag anser att landstingen inte ska ha ansvar för vården i
Sverige 2012, något som bildades 1862, ett år då varken kvinnor eller de flesta
män hade någon rösträtt. Argumentet för att ha detta kvar är att man ska ha
lokalt självstyre, jag tror det mer är politiker som vill ha sina jobb kvar.
Ett lokalt självstyre ska man ha i frågor som rör det
lokala. Sjukdomar är globala och känner inga landstingsgränser, då ska inte
vården göra det heller.
Med min hänvisning till ROT vill jag sätta fingret på hur
konstigt jag tycker det är att inte staten har ansvar för sjukvården. När vi
pratar om vad våra skatter ska gå till så nämner vi alltid vård,skola och
omsorg.
Då tycker jag det känns väldigt märkligt att inte staten tar
ansvar för detta utan har lagt över ansvaret på kommuner och landsting. Jag
vill att staten ska ta över ansvaret för vård i Sverige. Med det menar jag inte
att det inte ska finnas privata alternativ utan endast att ansvaret ska vila på
staten. Sen kan man låta dom som gör det bäst och billigast sköta själva
behandlingen.
För mig känns det märkligt när riksdagspolitiker lägger
budgetar om hur mycket pengar man har över och vill spendera. Samtidigt sitter
samtliga landsting med ebb i kassan och måste spara och skära ner i
verksamheten. Det sker just nu på Karolinska, Sahlgrenska och regionsjukhusen i
Skåne. Larmrapporter om hur illa det är ställt i vården duggar tätt, om
personal som går på knäna och patienter
som råkar illa ut. Samtidigt vill alla att det ska bli fler jobb.
Om staten hade haft ansvar för vården skulle man kunna välja
om man vill satsa på högteknologiska
arbeten inom vården, arbeten som kan rädda, förlänga,förbättra, till och med
vara med att skapa liv, eller om man vill satsa på att vi ska kasta ut våra
fullt fungerande kök och ersätta dessa till den senaste modellen. Denna
prioritering kan aldrig göras under nuvarande ordning.
Nu ställer våra landstingspolitiker ofrivilligt barnlösa mot
tex cancervården, en prioritering som vi alltid kommer att förlora. Med mitt
argument så vill jag ställa vården av människor mot andra prioriteringar i
samhället.
Nu är detta mina personliga åsikter och inte något som vi i
Barnlängtan driver.
Mattias Nilsson