Han bjuder oss på ännu ett inlägg som berör:
Jag är en sådan där typ som gör saker långt efter att alla andra har gjort dem. Jag ser tv-serier långt efter att alla andra sett dem, jag tog körkort långt efter att alla gjort det och jag köpte hus långt efter att alla andra gjort det.
Av den anledningen kanske, inte ensam men i kombination med flera andra saker så väntade jag längst med att skaffa barn. Och nu har vi svårt att få dem, om vi alls blir välsignade.
Så där satt jag just nu och tittade på ett ganska tidigt avsnitt av Sons of Anarchy, en serie med flera säsonger på nacken som jag just börjat kolla på. Och nu kommer det en liten spoiler så om det är någon annan som är lika sen som jag så får ni gärna avstå från att läsa färdigt det här inlägget.
När Jackson Tellers pyttelilla, mycket prematura son Abel till sist får komma ut ur kuvösen och läggs i sin pappas armar. Jackson ler stort, tittar in i sin sons ansikte och säger "I don´t know how to break this to you kid, but I´m your old man" var jag tvungen att stänga av. Det blev liksom för mycket. Min egen famn kändes så kall och tom och jag kunde ändå inte fortsätta och titta eftersom jag grinade för mycket.
Så till dig som kanske är ute sent som jag, men är lite yngre, vänta inte. Kör på. Jag har nog fått en del fördelar av att inte ha barn, säkert. Jag har betydligt bättre bil jämfört med en del andra i min egen lönegrupp som har barn, jag har massor av mer fritid och ingen stör mig en söndagsmorgon.
Men vet ni, den där obehagliga känslan av en tom famn är inte värt det, inte ens nära. Jag skulle gärna åka runt i en rostig gammal Izusu och köpa ICA Basic istället för den lyxmat, småsemestrar och allt annat som min fru och jag nu lägger pengarna på för att kunna säga "I don´t know how to break this to kid, but I´m your old man".
