Fast i byråkratin

Vi har snart fått ihop alla våra underlag som ska gå iväg för validering innan de ska skickas till Litauen för översättning och handläggning.

Kvar har vi ett läkarintyg, som inte får vara äldre än tre månader då det sänds till utlandet och kostar 1000 kr per person. Undersökningen skiljer sig inte från en vanlig läkarundersökning och proverna är de samma men trots det gäller inte högkostnadsskyddet och kostar mer än tre gånger så mycket.
Det här intyget måste förnyas vid minst tre tillfällen.

Vi har även kvar ett psykologutlåtande som ska styrka vad soc och vår medgivandeutredning redan fastställt, nämligen att vi är lämpliga som adoptivföräldrar.

Det är här jag reagerar som starkast.
Inte mot intyget i sig utan mot kostnaden som Sveriges psykologer tycker sig ha rätt att ta ut för en ren formalitet.

Vi har varit i kontakt med en mängd olika psykologer och kostnaden varierar på mellan 2-10 000 kr per person och då är det bara för att skriva själva intyget, sedan tillkommer ca 2-4 besök som de vill ha 750-1000 kr för, per person och gång.

Som blivande adoptivförälder har man redan blivit granskad in och ut, upp och ner otaliga gånger att dessutom bli, vad jag anser, utnyttjad av Sveriges läkarkår och psykologer, det tycker jag är tragiskt och för mina tankar till de korrumperade öststatsländerna!

Adoptionsprocessens prövningar

Det är inte alla som landar i beslutet att adoption är det rätta.
Hade vi varit yngre hade vi kanske valt att fortsätta med IVF eller äggdonation, vem vet.

Helt klart är att det är en prövning, oavsett beslut.

För oss har processen långsamt fått växa fram och vi var inte helt i fas. Jag var den som kom till insikt om att adoption kändes rätt först och för min man har det tagit längre tid.

När vi väl stod enade kring vår nya framtidsvision inleddes processen med ett obligatoriskt informationsmöte hos stadsdelsförvaltningen. Det finns många olika socialsekreterare/utredare och ibland finns det möjlighet att byta.
Gör det om personkemin inte stämmer!!

Vi hade turen att få en annan utredare än den vi mötte på första mötet. Hade vi inte fått det är det inte säkert att vi orkat ta oss igenom hela utredningen.

Som blivande adoptivförälder måste man genomgå en föräldrautbildning som belyser de särskilda utmaningar man står inför då man tar emot ett adoptivbarn. Sju kvällar spenderade vi tillsammans med andra barnalängtande par i en lokal på söder i Stockholm medan julshopping pågick i kvarteren runt omkring. Vi vände ut-och-in på olika känslor, argument och oss själva men vi knöt också band till andra i liknande situation.

Efter godkänd utbildning var det dags att möta vår utredare för bedömning. Det var svårt att bli så granskad in i minsta detalj, även om jag kan förstå vikten av det. Det finns så många människor som är olämpliga som föräldrar och kan "skaffa" barn hur som helst, var är rättvisan i det?

Under nästan tre månader bjöd vi in vår utredare i våra innersta själsliga och fysiska rum, vi analyserades, ifrågasattes, uppmuntrades, samlade underlag, dokument och referenser.

Den 28/6, efter nästan ett helt år totalt, blev vi godkända.

Nu kan processen börja på allvar!